Mera mattor

Jag har ju tidigare skrivit om Projekt Sanera Bort Läbbiga Dammkällor, och då berättat om husets mattor. Då skröt jag visst också om att jag minsann skulle virka en liten trasmatta att ha i badrummet, och det har ju inte precis gått fort, eftersom jag inte är känd för att avsluta mina projekt med samma entusiasm som jag påbörjar dem, MEN nu är den i alla fall klar! (Bilden är dock tagen innan jag hade hunnit fästa de sista lösa remsorna - det blev många sådana! - för att jag ville fota i dagsljus.)

Poängerna med att virka sin egen matta, förutom att det är terapeutiskt, är många: den är i återvunnet material, det mesta av det bomull; den går att tvätta varmare än en syntetmatta vilket är mer hygieniskt för en badrumsmatta; den läcker inga plastpartiklar som luddiga mattor i fleece-typ gör; och dessutom kostade den gratis, i både material och miljöpåverkan (dock inte i tid). Och så blir jag lite stolt över den.... Det är något särskilt med att göra själv!

Här fick jag idén och det finns en länk till hur själva virkandet går till också, om någon händelsevis blev sugen. :) 

Ordentligt på fötterna

Jag har i flera inlägg här klagat över hur dålig jag - men också vi, generellt - är på att underhålla det vi har istället för att konsumera nytt. Jag har också lovat mig själv att styra upp det, och klappat mig själv på axeln när jag har lyckats. Tanken att underhålla det man har kräver förstås att man tänker igenom sin konsumtion, eftersom man då ibland behöver se till att de nya saker man faktiskt köper är av hygglig kvalitet. Så har jag tänkt med de nya skorna, både de höst-/vårskor jag köpte i somras, och med de vinterkängor jag precis har lagt massor av pengar på. Då slog jag också till på ullsulor som håller fötterna extravarma, och dessutom gör att man sliter mindre på skornas innersula. Min tanke är då att om jag betalar dyrt för fina läderskor kommer jag att använda dem i många år, hålla efter dem ordentligt och laga dem om de går sönder.

Piffiga och dyra höstskor

Annat kan man laga och hålla efter ÄVEN om det inte var en fin och dyr investering till att börja med. I slutet av förra vintern lämnade jag in min vinterjacka på lagning för ett par hundra och fick en ny dragkedja på den. Lagningen kostade då nästan hälften av vad jackan hade kostat, och jag hade använt den i två säsonger. Med mitt gamla tänk hade jag kanske låtit den förfalla och köpt mig en ny den här vintern - men så tänker jag inte längre, och nu räknar jag med att den håller minst två säsonger till. Och då blir det ju en rejäl ekonomisk besparing förutom miljövinsten.

Dessutom har jag precis låtit reparera min iphone. Glaset var spräckt, och omsorgsfullt tejpat, sedan typ ett år tillbaka, och jag hade inte lyckats bestämma mig för om jag skulle reparera det eller skaffa en ny när abonnemanget löpte ut. Men, nu har abonnemanget löpt ut, och telefonen fungerar fortfarande helt tillfredsställande, så att byta ut den vore synd. Särskilt som de nyare iphonemodellerna har andra laddare, högtalare och andra tillbehör, så att det blir en kaskad av ny konsumtion om jag uppgraderar. Eftersom jag, så länge jag var bunden av abonnemanget, betalade 200 kr/mån för själva telefonen, har min månadskostnad nu när abonnemanget har löpt ut gått ned med lika mycket. Att byta ut glaset kostade 700 kr, vilket innebär att jämfört med att binda ett nytt abonnemang för 200 kr/mån har jag amorterat det nya glaset på 3,5 mån, och all tid som telefonen fungerar efter det är gratis.Och miljöbesparande.

Grupptryck

Ibland kan man ju känna sig lite ensam med sin klimatångest. Jag bjuder gärna på den i lite anekdotartad form i fikarummet på jobbet eller bland vänner och bekanta, men det blir en lite nedtonad version. Jag talar gärna om att jag lyckades välja bort flyg på min Warszawaresa i höstas, och att jag gjorde det (delvis) av klimatskäl, och jag tvekar inte att uppmärksamma folk som mikrar sin lunch i plastbytta på att det är direkt farligt, även fast jag förstår att det kan uppfattas som störigt. Fast toleransen för sånt är rätt hög på mitt jobb, och om nån har fått tag i en juste glas- eller plåtlåda vill alla andra genast veta var man kan köpa den.
Vidare har jag inga problem med att diskutera Föräldravrålet eller föra vidare Naturskyddsföreningens meddelanden på facebook. Men jag har ingen historia av att prata om dessa saker IRL. Det är helt enkelt en sak att vara mycket intresserad av något på hemmaplan och skriva en (anonym) blogg om det, och en annan sak att stå upp för det i professionella och sociala sammanhang.

 

Dock känner jag av en förändring här, både i min egen attityd och i omvärldens. I vänkretsen och familjen diskuteras eko/reko-frågor öppet och ofta, mycket mer än tidigare, säkert delvis för att dessa frågor kommer upp oftare och oftare i media och behandlas mindre styvmoderligt. På ett barnkalas häromsistens tog en mamma upp Föräldravrålet och det visade sig att några av de närvarande föräldrarna inte kände till det. Så efter att ha kontemplerat det ett tag tog jag mod till mig och skrev ihop ett litet mail om Föräldravrålet och skickade ut på dagis maillista. Det har inte kommit jättemånga reaktioner på det, men de som har kommit har varit positiva.

I helgen ordnade dagis en besöksdag. Det brukar var en sån per termin, med fika och lite pysselverkstad. Idén är mest att förankra föräldrarnas delaktighet och att barnen ska få visa upp sitt dagis. Dessutom är det många av dagisbarnen som tar med storasyskon som har slutat, och personalens barn har oftast också gått där, så det blir lite av en återträff och brukar vara mycket trevligt. Men den här gången var besöksdagen uttryckligen inriktad på miljöfrågor, så jag fann mig, liksom jag har gjort hemma, sitta och virka på en trasmatta av gamla lakan (att ersätta den fleece-artade mattan barnen har sina morgonsamlingar på) medan jag diskuterade ftalater, teflon och perflourerande ämnen i PoP-overaller med ett gäng andra föräldrar!

Det visade sig att en av mammorna (som är rätt kunnig pga sitt yrke) har hjälpt personalen att inventera leksaker och material på dagis enligt Naturskyddsföreningens rekommendation. Hon hade tryckt upp en lista på vad man kan tänka på (den byggde på Underbara Claras), och svarade på frågor - men det allra mest positiva var att så många föräldrar var intresserade och hade frågor! Jag gick hem från besöksdagen och började rensa bland mina egna barns leksaker. Och jag har sällan känt mig så optimistisk i den här frågan!

Jag menar, förutsättningen för att komma någonvart är ju att vi sätter ord på vad vi tänker. Att det är socialt accepterat att vara en miljömupp. Att vi vågar stå för att vi vill prioritera miljö- och klimatfrågor. Att vi föräldrar stöttar (eller om det behövs, pressar) dagispersonalen för att ge barnen bästa möjliga miljö på dagis, och likaså gör vårt bästa hemma. För en gångs skull känner jag att det är möjligt.