Ett skepp kommer lastat!

Att få presenter gillar ju alla. Särskilt barn! Och många människor gillar också att ge presenter till barn. (Säkert förekommer det också att en del känner sig tvugna att ge presenter till barnen, vilket ju egentligen bara är synd, eftersom de flesta barn får alldeles tillräckligt med presenter ändå.) Till mina egna barn försöker jag, som jag tidigare har skrivit, satsa på få men användbara presenter. I julklapp fick de längdskidor. När någon av mina vänner får barn brukar jag ge bort Barnaboken av Anna Wahlgren. Alla gillar den inte, men det cirkulerar så många rykten om den att det är många som har en dålig uppfattning om den utan att själva ha läst den. I vilket fall som helst har jag full tilltro till att mina vänner är tillräckligt kloka för att själva läsa den om de har lust, och sedan bilda sig sin egen uppfattning.

Men det var ju inte det jag skulle skriva om nu. Nu ville jag ju skriva om vår enorma presentskörd denna jul. Vi blev tvungna att ta med oss en extra resväska hem från familjen för att få med fjärrstyrd monstertruck, CD-spelare med mikrofoner, spel, pysselmaterial och plastdinosaurier. Herregud, vad ska vi ta oss till med alla dessa saker? Var ska de få plats? Hur är det försvarbart att två små och redan rätt priviligerade ungar ska ha så många olika leksaker? Och hur hälsofarliga är de?

Jag ska villigt erkänna att mina barn älskar monstertrucken - eller det vill säga, de älskade den i ett par dagar. Hur kul kommer den egentligen att vara i längden? Kanske jättekul - eller så tröttnar de genast på en bil som kör av sig själv. Och drar massor av batterier.... och jag vågar inte ens tänka på hur mycket den måste ha kostat! Samtidigt har min son (som i och för sig gillar modellera) hur många olika play doh-installationer som helst (han fick ännu en i julklapp), inklusive en milkshake-bar och ett batteridrivet löpande band att skära och stämpla modelleran på. Och ett oräknerligt antal plastdinosaurier. Han gillar dem, och leker med dem - men förmodligen skulle han leka lika bra om han hade tre istället för uppåt tjugo... (Inom parentes sagt brukar några dinosaurier allt som oftast medverka när barnen leker med brio-järnvägen; först trodde jag att det var en spontan idé för att de behöver nån som befolkar järnvägsvallarna, men nu har jag insett att det givetvis är barnprogrammet Dinosaurietåget som ligger bakom det "spontana" infallet.)



















Delar av husets dinosauriepopulation ur fågelperspektiv

Det ligger förstås ett moraliskt dilemma här. Ett dubbelt moraliskt dilemma. För det första, vad vill jag utsätta mina barn för, i form av skadliga material, ev fördummande leksaker, och i form av vana vid meningslöst överflöd (extra dinosaurier, nya play doh-prylar)? Det är ju inte precis samma typ av problem, och alla kan avfärdas om man är lagd åt att stoppa huvudet i sanden, men ändå. För det andra, givarna har ju bara viljat visa oss vänlighet! Att då ha en massa åsikter om deras presenter, eller om mängden presenter, är ju faktiskt rätt elakt? Kort sagt känner jag mig simultant otacksam, missunsam - och lite hotad av alla dessa saker!