Kallstart

Här händer det inte mycket nu, utan att jag drömmer om våren och försöker överleva vardagen. Men en bra sak har jag i alla fall åstadkommit: lagat min gamla vän motorvärmaren. Som jag skrev om förra året vid den här tiden är det läge att värma bilen ifall man tänker köra med den, men eftersom timern till motorvärmarn hade lagt av blev det ett antal kallstarter här - vilket sliter på både bilen och samvetet. Enligt någon uppgift jag hittade sliter en kallstart på bilen lika mycket som 400 vanliga starter! Och kör man sedan dessutom bara 10 min till skolan och 5 minuter till till dagis så hinner motorn ju aldrig bli riktigt varm heller - tur för bilen att vi har en fritidsaktivitet som kräver en halvtimma på motorväg/landsväg en gång i veckan, annars skulle den aldrig få komma igång ordentligt.

Men problemet nu var ju alltså att timern till motorvärmaren hade givit upp. Efter att ha kontrollerat alla säkringar och jordfelsbrytare samt själva sladden tog jag mig helt enkelt för att skruva isär timereländet och göra rent på insidan, och se! Då började den snällt ticka igen! Skillnaden är faktiskt löjligt stor - backar man ut bilen efter en kallstart så känner man till och med inne i bilen hur illa det luktar, men med uppvärmd motor luktar den inte alls. Likaså finns det ett antal farthinder i vårt bostadsområde, och när man rullar över dem med kall bil klonkar det till och man känner hur fjädringen inte fjädrar till. Men med uppvärmd motor passerar man farthindren ljudlöst och fjädrande, som det ska vara. Hur det funkar förstår jag inte riktigt, eftersom motorvärmaren inte borde påverka fjädringen egentligen, men jag tänker mig att det är oljan som uppför sig på fel sätt om den blir för kall. Så fram för varm motor, så att man
1) släpper ut mindre avgaser genom att förbruka mindre bränsle;
2) släpper ut mindre avgaser genom att katalysatorn fungerar direkt/snabbare;
3) sliter mindre på bilen så att den håller längre.

Grönsaksodlingen 2013: utvärdering

År 2013 byggde vi ut vår hobbyodling rejält. Från att ha haft en stor odlingsbädd, en rätt misslyckad låda och några rabatter skaffade vi ett nytt kryddland, två halvstora nya odlingsbäddar och varsin halvkrage till barnen att odla i. Liksom förra året kompletterade vi med stora krukor för tomater, chili och paprikor.

Här är utvärderingen av årets odlingar:
- Halloweenpumpa: funkade bra men tog onödigt mycket plats för något som ändå bara ska vara dekoration. Vi behöver nog bara en sån nästa år.
- Morötter: funkade också bra och var en riktig glädjespridare. Jag kommer att satsa på samma system men kanske ännu mer morötter nästa år. Vi åt de sista i oktober, efter att först ha nallat av gallringsexemplaren från juli och sedan skördat av dem hela augusti och september.
- Gul lök och schalottenlök: Båda fungerade bra och räckte november ut, och faktiskt hittade jag några lökar till i förrådet bara häromdagen.
- Vitlök: det blev mkt lite av min vitlöksodling, trots att det var utsädesvitlök. Nu i höstas stack jag bara ned klyftorna från en Ica-vitlök, så mycket sämre kan det ändå inte bli! :)
- Potatis: det blev ganska mycket potatis, men det skulle vi ju kunna odla nästan obegränsat av ifall det fanns plats. Den åt vi av allteftersom den blev färdig, mest i augusti. Förutom att den var god var den något av en crowd pleaser att skörda. Barnen tyckte mycket om det.
- Rödbetor: blev inte så mycket i år men är en trevlig och tacksam grönsak att odla. Vi började ta av dem sent och åt de sista i november.
- Blomkål, broccoli, fänkål och rotselleri: alltihop totalfloppade. Jag klurar på en kålbur med nät till nästa år så kanske vi kan få ha några ifred från fjärilarna.
- Palsternackor: Gav hyggligt, skördades sent (vi lämnade till och med några till i vår) och är goda i soppa.
- Purjolök: Floppade igen (liksom förra året). Men jag täckte två med löv och lät dem stå kvar i landet till i vår. Jag tror att jag kanske sår dem för sent?
- Spenat: gick av ngt skäl bra i barnens pallkragar men inte i den stora. Där gick den bara i blom! Men å andra sidan har den fröat av sig och börjat växa nu i höst, så kanske kommer den igång igen tidigt i vår. Jag gjorde en (snäppet för sen) höstsådd i en annan odlingsbädd också, så tidig vårspenat blir årets experiment.
- Rädisor och sallad: Rädisorna blev snabbt förvuxna och gick i blom, samma för salladen. Kanske blev våren och försommaren lite för varm lite för snabbt? Jag sådde en senare sort sallad också som det inte blev nåt särskilt av.
- Tomater: Jag hade två sorter, en trevlig gul och en trist röd. Eftersom sommaren blev varm hann de torka ut lite medan vi var på semester, men kom igen när vi kom hem och började vattna. När frosten nöp till i september hade vi fortfarande ganska mycket tomater och blommor, så jag lyfte in alla krukorna i huset - och skördade de sista stackars tomaterna dagen före julafton! Jag provar att övervintra två plantor av den gula sorten, som ett experiment.
- Chili och paprika: Som tomaterna. Jag provar att övervintra några av dem också.
- Sockerärter: gick det inte lika bra för i år som förra året, det hade det nog lite för trångt. Men ett par middagar räckte de till.
- Haricots verts: växte otippat bra! Vi la ett gäng i frysen och åt för någon vecka sedan.
- Squash och gurka: levererade fantastiskt bra! Vi hade två gurkplantor och mer hade vi nog inte hunnit äta upp. Squash hade vi bara en, och det räckte.
- Jordgubbar: passade på att vara som finast när vi var bortresta i år. Jag har givit dem lite TLC nu i höstas, delat dem, klippt bort revor och döda bitar, planterat om dem osv. De ska få en liten nätbur också, annars äter fåglarna upp dem.
- Äpplen: fick vi massor av i år! Vi har bara två träd, men båda levererade.
- Vinbär och krusbär: blev ingenting i år heller. De svarta trodde jag skulle komma, och blev lite besviken över, men jag tror det var för torrt. De röda vinbären och krusbären hade jag inga förväntningar på eftersom jag hade planterat om dem. Men nästa år, då ni! :)

Inför nästa säsong tänker jag mig att vi inte kommer att få plats med fler odlingsbäddar (eller rättare sagt, om jag vill bebygga hela gräsmattan kommer jag att behöva ta det stegvis), men däremot behöver vi ett bättre system för tomaterna. I somras blev det torrt för dem, och de kom trots det fina vädret igång med både blomning och tomatmognad sent. Min plan är därför att satsa på några odlingslådor eller kanske varmbänkar på hjul, som kan tas fram och odlas i och sedan tas undan under vintern. Jag vill också täcka bänkarna med fönster så att de kan ge lite växthuseffekt i början av säsongen. Poängen med detta vore främst att förlänga tomatsäsongen lite och att ge tomaterna extra utrymme för rötterna så att de inte blir så känsliga för torka.

Konsumtion och det ekonomiska systemet

Det här med konsumtion är ju något som jag funderar över återkommande. Vårt ekonomiska system är byggt på att vi shoppar, shoppar, shoppar,  och så jobbar, jobbar, jobbar för att ha råd med det. En vanlig dag nämner ekonomiekot hushållens köpkraft som det som stimulerar eller bromsar samhällsekonomin, och är det inte vårt eget shoppande det gäller så är det amerikanernas, kinesernas eller grekernas. På samma tema skriver Ola Wong, som ofta är läsvärd, om konsumtionshetsen i Kina, en relativt ny marknadsekonomi, och om hur varorna vi köper är gjorda för att inte hålla.

På individnivå kan man ju försöka dra det här systemet vid näsan, förstås, genom att konsumera det man verkligen behöver på ett genomtänkt vis och avstå från resten samt genom att självhushålla efter bästa förmåga. Men att kunna självhushålla, ens lite grann, är inte givet för alla. Det kräver plats, och intresse, och inte minst tid. Även att konsumera genomtänkt, smalare men vassare liksom, kan vara svårt för den som lever inom mycket tighta ekonomiska ramar. Även om det blir billigare i längden att köpa färre saker av bättre kvalitet kräver det kanske en kontantinvestering som man inte har råd med. För att ta mitt favoritexempel, vinterskor, så kan jag välja att köpa ett par billiga som förhoppningsvis håller mina fötter varma den här vintern men sedan går sönder, eller ett par dubbelt så dyra som förhoppningsvis håller i flera år. Men det valet är inte ett val för alla, eftersom alla inte har råd att betala de dyra skorna ens om de blir billigare i längden.

Men, den viktiga frågan att ställa sig här är ändå vilka av mina handlingar som jag skulle vilja "ha upphöjda till allmän lag" (Kants kategoriska imperativ), dvs: skulle systemet hålla om alla gjorde samma val som jag? Alla samhällssystem tål en del free-ridande, alltså att några utnyttjar systemet utan att bidra till det, men om det blir för många free-riders brakar systemet ihop. I vårt fall behöver vi nog acceptera att det finns flera nivåer, och att debatten rör sig på flera nivåer: på den omedelbara nivån skulle Ica inte sälja några tomater om nästan alla odlade sina egna tomater. Då skulle dels de storskaliga tomatproducenterna gå i konkurs (eller diversifiera), och dels skulle den som inte odlar några egna tomater, eller som misslyckades med alla sina tomater ett år, inte kunna få tag på tomater. Möjligen skulle samhället/marknaden då anpassa sin tomatdistribution (eftersom några av hemodlarna antagligen får ihop mer tomater än de själva behöver), för mänskligheten är rätt flexibel för sådana här förändringar. Men tänk om det inte bara gäller tomater utan ... allt? Då skulle vi kanske hamna i ett system där stormarknader inte längre behövs i samma utsträckning, utan där vi kan gå tillbaka till marknader och specialiserade småbutiker (och så ser det ju fortfarande ut på många håll, även i Europa). Vore det så farligt? Nej, kanske inte, men samhället skulle behöva anpassas därefter. I andra europeiska länder där man jobbar med med småskalighet är det ju ofta någon - en hemmafru - som är hemma på dagen och som hinner gå på marknaden och köpa dagsfärska grönsaker.

Om vi höjer analysen till den globala marknaden i stort så är det vi i-landsmedborgare som är free-riders. Det är förstås inte så enkelt, eftersom fattigare länder t ex inte skulle kunna exportera sina råvaror om inte vi efterfrågade dem. Men samtidigt kvarstår faktum att planeten skulle palla ett bra tag till ifall alla levde som man gör i .... Senegal. Men inte om alla levde som vi gör i Sverige. (Och det är detta vi ser i Kina - en medelklass som börjar leva som vi. Det kan man inte missunna dem, men det är ett jättehot mot planetens överlevnad, för det finns inte plats för så många free-riders.) Hans Rosling förklarar detta på ett tjusigt och underhållande sätt ("Child survival is the new green". "Do it well and get used to it").

Min slutsats - som förstås bara är preliminär, detta är komplicerade saker - är att vi i den rika världen MÅSTE backa. Att backa till viss självhushållning och lite mindre Ica Maxi-kultur är första steget och behöver inte ens medföra någon standardsänkning för vår del; tvärtom skulle vi kunna få det vi njuter så mycket av i medelhavsländerna. Minskad konsumtion ger mindre kostnad, som ger mer fritid att lägga på att välja (begränsad) konsumtion som vi kan stå för. MEN, här är det stora problemet: i dagens svenska system ger inte mer pengar mer fritid. Mer pengar ger bara mer pengar, på hög, för dem som redan har det helt OK. Och alla politiska partier (utom miljöpartiet, bless them!) driver olika varianter på arbetslinjen. Missförstå mig rätt här, jag är absolut för att alla ska arbeta; arbetslöshet är förfärligt om den är oönskad. Men vi som har arbete tenderar att arbeta för mycket, och skulle må bättre av att arbeta lite mindre (vilket dessutom skulle leda till nya arbetstillfällen för dem som saknar arbete)! Tjäna lite mindre pengar som bränner på kontot och måste omsättas i ny TV för att vi inte orkar göra något vettigt när vi har jobbar hela dagen, eller omsättas i nya TV-spel till barnen eftersom vi inte hinner med dem för att vi har jobbat hela dagen och någon faktiskt måste fixa tvätten/middagen/allt det andra som inte heller hinns med.

Vi kan absolut börja vår lilla bloggrevolution här, men det måste också till politisk anpassning.

Kompostera ännu mera!

Tidigare har jag ju beklagat mig över att det är svårt att få kompostera i Uppsala. Sedan gick jag emot incitamentsstrukturen och beställde mig en varmkompost i alla fall. Långt om länge har nu Uppsala Kommun godkänt min ansökan, och ännu längre om länge har Uppsala Vatten plockat bort vår kompostsoptunna.

Själva komposterandet går bra, tror jag. Nu när det är frost ute har vi hunnit fylla ungefär halva det första kompostfacket (den har två fack à 200 liter) och min plan är att fylla upp det facket en bit till med material från trädgårdskomposten och börja fylla det andra facket nu snart. Meningen med det vore i så fall att hålla komposten hyggligt varm under vintern genom att ha aktivitet på gång i båda facken. Dessutom tänker jag att om vi låter det första facket vila nu så kommer det att vara färdigt att grävas ned i trädgårdslandet och göra sitt jobb redan i maj, kanske?

Vi har inte haft några problem med lukt eller skadedjur, och vi har inte heller använt något särskilt kompostströ utan spätt ut köksavfallet med löv, torrt gräsklipp och liknande från trädgårdskomposten istället. Men nu börjar investeringen i alla fall betala sig genom billigare sophämtning, och till våren ska den förhoppningsvis betala sig genom mer näringsrik jord till grönsakerna!

Bättre än påsjord?

Mera mattor

Jag har ju tidigare skrivit om Projekt Sanera Bort Läbbiga Dammkällor, och då berättat om husets mattor. Då skröt jag visst också om att jag minsann skulle virka en liten trasmatta att ha i badrummet, och det har ju inte precis gått fort, eftersom jag inte är känd för att avsluta mina projekt med samma entusiasm som jag påbörjar dem, MEN nu är den i alla fall klar! (Bilden är dock tagen innan jag hade hunnit fästa de sista lösa remsorna - det blev många sådana! - för att jag ville fota i dagsljus.)

Poängerna med att virka sin egen matta, förutom att det är terapeutiskt, är många: den är i återvunnet material, det mesta av det bomull; den går att tvätta varmare än en syntetmatta vilket är mer hygieniskt för en badrumsmatta; den läcker inga plastpartiklar som luddiga mattor i fleece-typ gör; och dessutom kostade den gratis, i både material och miljöpåverkan (dock inte i tid). Och så blir jag lite stolt över den.... Det är något särskilt med att göra själv!

Här fick jag idén och det finns en länk till hur själva virkandet går till också, om någon händelsevis blev sugen. :) 

Ordentligt på fötterna

Jag har i flera inlägg här klagat över hur dålig jag - men också vi, generellt - är på att underhålla det vi har istället för att konsumera nytt. Jag har också lovat mig själv att styra upp det, och klappat mig själv på axeln när jag har lyckats. Tanken att underhålla det man har kräver förstås att man tänker igenom sin konsumtion, eftersom man då ibland behöver se till att de nya saker man faktiskt köper är av hygglig kvalitet. Så har jag tänkt med de nya skorna, både de höst-/vårskor jag köpte i somras, och med de vinterkängor jag precis har lagt massor av pengar på. Då slog jag också till på ullsulor som håller fötterna extravarma, och dessutom gör att man sliter mindre på skornas innersula. Min tanke är då att om jag betalar dyrt för fina läderskor kommer jag att använda dem i många år, hålla efter dem ordentligt och laga dem om de går sönder.

Piffiga och dyra höstskor

Annat kan man laga och hålla efter ÄVEN om det inte var en fin och dyr investering till att börja med. I slutet av förra vintern lämnade jag in min vinterjacka på lagning för ett par hundra och fick en ny dragkedja på den. Lagningen kostade då nästan hälften av vad jackan hade kostat, och jag hade använt den i två säsonger. Med mitt gamla tänk hade jag kanske låtit den förfalla och köpt mig en ny den här vintern - men så tänker jag inte längre, och nu räknar jag med att den håller minst två säsonger till. Och då blir det ju en rejäl ekonomisk besparing förutom miljövinsten.

Dessutom har jag precis låtit reparera min iphone. Glaset var spräckt, och omsorgsfullt tejpat, sedan typ ett år tillbaka, och jag hade inte lyckats bestämma mig för om jag skulle reparera det eller skaffa en ny när abonnemanget löpte ut. Men, nu har abonnemanget löpt ut, och telefonen fungerar fortfarande helt tillfredsställande, så att byta ut den vore synd. Särskilt som de nyare iphonemodellerna har andra laddare, högtalare och andra tillbehör, så att det blir en kaskad av ny konsumtion om jag uppgraderar. Eftersom jag, så länge jag var bunden av abonnemanget, betalade 200 kr/mån för själva telefonen, har min månadskostnad nu när abonnemanget har löpt ut gått ned med lika mycket. Att byta ut glaset kostade 700 kr, vilket innebär att jämfört med att binda ett nytt abonnemang för 200 kr/mån har jag amorterat det nya glaset på 3,5 mån, och all tid som telefonen fungerar efter det är gratis.Och miljöbesparande.

Grupptryck

Ibland kan man ju känna sig lite ensam med sin klimatångest. Jag bjuder gärna på den i lite anekdotartad form i fikarummet på jobbet eller bland vänner och bekanta, men det blir en lite nedtonad version. Jag talar gärna om att jag lyckades välja bort flyg på min Warszawaresa i höstas, och att jag gjorde det (delvis) av klimatskäl, och jag tvekar inte att uppmärksamma folk som mikrar sin lunch i plastbytta på att det är direkt farligt, även fast jag förstår att det kan uppfattas som störigt. Fast toleransen för sånt är rätt hög på mitt jobb, och om nån har fått tag i en juste glas- eller plåtlåda vill alla andra genast veta var man kan köpa den.
Vidare har jag inga problem med att diskutera Föräldravrålet eller föra vidare Naturskyddsföreningens meddelanden på facebook. Men jag har ingen historia av att prata om dessa saker IRL. Det är helt enkelt en sak att vara mycket intresserad av något på hemmaplan och skriva en (anonym) blogg om det, och en annan sak att stå upp för det i professionella och sociala sammanhang.

 

Dock känner jag av en förändring här, både i min egen attityd och i omvärldens. I vänkretsen och familjen diskuteras eko/reko-frågor öppet och ofta, mycket mer än tidigare, säkert delvis för att dessa frågor kommer upp oftare och oftare i media och behandlas mindre styvmoderligt. På ett barnkalas häromsistens tog en mamma upp Föräldravrålet och det visade sig att några av de närvarande föräldrarna inte kände till det. Så efter att ha kontemplerat det ett tag tog jag mod till mig och skrev ihop ett litet mail om Föräldravrålet och skickade ut på dagis maillista. Det har inte kommit jättemånga reaktioner på det, men de som har kommit har varit positiva.

I helgen ordnade dagis en besöksdag. Det brukar var en sån per termin, med fika och lite pysselverkstad. Idén är mest att förankra föräldrarnas delaktighet och att barnen ska få visa upp sitt dagis. Dessutom är det många av dagisbarnen som tar med storasyskon som har slutat, och personalens barn har oftast också gått där, så det blir lite av en återträff och brukar vara mycket trevligt. Men den här gången var besöksdagen uttryckligen inriktad på miljöfrågor, så jag fann mig, liksom jag har gjort hemma, sitta och virka på en trasmatta av gamla lakan (att ersätta den fleece-artade mattan barnen har sina morgonsamlingar på) medan jag diskuterade ftalater, teflon och perflourerande ämnen i PoP-overaller med ett gäng andra föräldrar!

Det visade sig att en av mammorna (som är rätt kunnig pga sitt yrke) har hjälpt personalen att inventera leksaker och material på dagis enligt Naturskyddsföreningens rekommendation. Hon hade tryckt upp en lista på vad man kan tänka på (den byggde på Underbara Claras), och svarade på frågor - men det allra mest positiva var att så många föräldrar var intresserade och hade frågor! Jag gick hem från besöksdagen och började rensa bland mina egna barns leksaker. Och jag har sällan känt mig så optimistisk i den här frågan!

Jag menar, förutsättningen för att komma någonvart är ju att vi sätter ord på vad vi tänker. Att det är socialt accepterat att vara en miljömupp. Att vi vågar stå för att vi vill prioritera miljö- och klimatfrågor. Att vi föräldrar stöttar (eller om det behövs, pressar) dagispersonalen för att ge barnen bästa möjliga miljö på dagis, och likaså gör vårt bästa hemma. För en gångs skull känner jag att det är möjligt.

Klimatkompensera!

Som jag tidigare har varit inne på reser jag en del, särskilt i jobbet. Delvis balanseras det av att vi sköter våra vardagstransporter med cykel och tåg och bilen står mest hemma, men helt kommer man förstås inte ifrån att flygresor är dåligt för miljön. Som jag har skrivit om här gjorde jag en resa till Polen tidigare i höstas medelst tåg, båt och tåg, och hem igen med tåg, båt och pendeltåg. Det blev lite dyrare än att flyga (men inte så farligt om man räknar med tåget ut till Arlanda, det svindyra kaffet man köper i baren vid gaten etc), och tog klart mer tid - men det var också väldigt mycket lugnare och mer avkopplande än att flyga, och jag fick massor av jobb uträttat. Slutsatsen är att jag kan rekommendera att försöka undvika flyg på kortare sträckor.

Men sedan händer det ju ibland att man behöver resa längre sträckor. Vi tar inga långa familjesemestrar på andra sidan jorden, men jag vet ju att en del andra gör det. Själv var jag på en jobbresa till nordamerika i våras, och den har gnagt på mitt samvete. Den var mycket viktig för mitt jobb, och jag hade inte kunnat göra den på något annat sätt än med flyg, men den förstör ju nästan effekten av mitt i övrigt rätt klimatsmarta liv. Att man tinar sin frysta fisk i kylen över natten snarare än i rumstemperatur, så att fisken kyler ner i kylskåpet snarare än slösar på värmen i köket, är ju liksom rätt marginellt om man sedan tänker flyga i nio timmar.....

Så, efter moget övervägande bestämde jag mig för att klimatkompensera för flygresan. Här räknade jag ut (på en höft) hur mycket växthusgaser min resa bidrog med, och sedan rundade jag av uppåt och köpte själva utsläppsrätterna hos Naturskyddsföreningen. Nu är det inte meningen att man ska göra så, eftersom meningen med att köpa utsläppsrätter hos Naturskyddsföreningen är att jag ska göra det UTAN att resa, så att man på det viset BESPARAR klimatet de (motsvarande) knappt 4 ton CO2 jag köpte. Nu hade jag ju redan vräkt ut (det mesta av) dem i luften medan jag flög, och betalade därmed bara vad jag faktiskt var skyldig. Så ordet "klimatkompensera" är egentligen illa valt här.

Ändå verkar det rimligare att betala för det utsläpp jag har gjort i efterhand (och därmed tvinga någon annan, i utsläppshandelssystemet främst den europeiska industrin) att betala dyrare för sina utsläpp och därmed ge incitament för dem att dra ned på klimatbelastningen, än att inte göra det. Men, systemet för att handla med utsläppsrätter är problematiskt: för det första omfattar det bara Europa, och för det andra omfattar det inte just flygtrafik (annars skulle ju min flygresa kunna dubbelkompenseras, och då skulle jag ju bespara klimatet något). Men förslaget om att lägga en klimatavgift på alla flygplan med destination i Europa åkte ju på patrull för ett tag sedan, och att bara lägga avgiften på europeiska flygbolag, oavsett destination, anses snedvrida konkurrensen. Dessutom är utsläppsrätter enligt vad jag hörde på nyheterna häromsistens billiga just nu (priset varierar ju med efterfrågan), vilket ju tyder på att det borde finnas färre utsläppsrätter på marknaden. Genom att köpa några hoppas jag i alla fall bidra till att driva upp priset på dem (dvs minska utbudet). Och det fina med att köpa utsläppsrätten hos Naturskyddsföreningen, trots allt, är att överskottet på priset jag betalar går till föreningen. Och då har ju pengarna i vilket fall kommit till någon nytta för klimatet.

Three shades of shopping

Jag är tämligen usel på att shoppa. Därför har jag nästan helt lagt av med konventionell shopping. Dels är det ändå länge sedan jag tyckte att det var roligt, dels är jag blott alltför medveten om det ohållbara och omoraliska i vårt slit- och slängsamhälle, och dels har jag mycket sällan tid. Min shopping kan därför, lite grovt, numera delas in i tre kategorier:

1) Medveten shopping: då lägger jag tid och betydligt mer pengar än jag tidigare skulle ha varit beredd att lägga, på att hitta någon vara som jag verkligen behöver eller verkligen vill ha. Till denna kategori hör t ex de justa och snordyra skor jag köpte i våras. Om de är bättre miljövänligt än några andra skor vet jag inte (fast läder är väl alltid bättre än konstläder miljömässigt, dock är jag mindre säker om det är etiskt bättre), men däremot är jag säker på att jag kommer att hålla efter dem, sköta om dem, gå med dem till en skomakare och få dem lagade ifall de går sönder - och därmed inte behöva köpa några nya sommarhalvårsskor på många år.

2) Desperat shopping: när jag VERKLIGEN behöver nånting OMEDELBART, oftast för att det typ plötsligt blev nytt väder och barnens fötter helt otippat har vuxit två storlekar. Den här typen av shopping behöver inte alltid vara samvetsmässigt askass, även om risken för det förstås är avsevärd; det skriver jag om här. Men rätt ofta är det här den typ av shopping då man trycker undan alla samvetsfrågor och sliter till sig första bästa par gummistövlar på Ica Maxi, för att ens son MÅSTE ha ett par utan hål i sulan med sig till dagis imorgon. Den här typen av shopping försöker jag minimera, men det är också viktigt att acceptera att ingen är perfekt och att det är skönt att det ändå finns gummistövlar på Ica Maxi för desperata situationer.

3) Second hand shopping: min favorittyp av shopping! Dels för att jag generellt är snål och gillar när saker är billiga, och dels för att samvetssnurren i mitt huvud låter mig konsumera ifred på det sättet. Att köpa något begagnat är ALLTID klimatsmartare och miljövänligare än att köpa det nytt, och därför ger jag mig själv i princip fria tyglar när det kommer till begagnat. Barnens kläder, som ju ändå ska växas ur snabbt, är mina bästa begagnat-affärer (ju fler gånger kläderna är tvättade, desto mer läskiga färger och dylikt är dessutom borttvättade), men även till mig själv gillar jag att handla begagnat.
 
Det fina med detta är att både kategori 1 och 3 med framgång kan skötas på nätet. Om man har lite tid att lägga på sin nätshopping, t ex därför att man råkar vara förkyld och tar varje tillfälle att få stanna kvar i sin sköna säng, kan man minimera shoppingen ur kategori 2, därför att man hinner förutse behov innan de blir desperata. Så idag har jag nätshoppat begagnade vinteroveraller och dito kängor åt barnen, och begagnade träningskläder åt mig själv (kategori 3). Dessutom har jag beställt nya, fina och dyra plåtflaskor åt barnen (de vi hade gick tyvärr sönder när de lades i frysen i somras och glömdes bort.... ehum) och dessutom tjusiga plåtlådor att ha matsäck i (kategori 1). Barnen har aktiviteter (med oss eller skola/dagis) som kräver matsäck flera dagar i veckan, så det är ju bättre att de har ordentliga doningar, tänker jag. Och om jag har råd (vilket jag borde ha, givet att jag precis har handlat två overaller och ett par vinterkängor för under 150 kr istället för 3x400 kr) ska jag börja investera i sängkläder i naturmaterial. Dyrt som synden, men förhoppningsvis hållbart, och förmodligen den enskilt största insatsen jag kan göra just nu för att hålla de giftigaste av dammråttorna borta från vårt hem.

Tjusig matlåda i plåt från Ekokul.se

Hösthets

September är årets hetsigaste månad. När jag tittar tillbaka i bloggen minns jag att det var precis lika illa förra året - mina inlägg är frekventa och rätt speedade i tonen i september och glesar sedan ut och blir tämligen utmattade i oktober. Det är inte bra, eftersom det illustrerar att jag beter mig precis likadant i resten av mitt liv. Jag hetsar igång hösten och behöver sedan hela oktober och november för att återhämta mig inför nästa rush i december. Jag skulle vilja ha ett lite jämnare tempo, och framför allt tid att återhämta mig även under de mera hektiska perioderna, så att jag inte blir så där speedad. För när jag är speedad är jag en rätt usel förälder, och när energin tar slut blir jag både deppig och en ännu sämre förälder!

Men första steget är i alla fall att bli medveten om det hela. Och efter en rejäl sammandrabbning med min sexåring igår, började jag fundera över om det inte (igen) är min stressnivå som driver fram hennes tjurskallighet och ilskeutbrott. Och givetvis är det det. Så med viss sorg i själen började jag rannsaka hur kort tålamod och kort stubin jag har haft de senaste veckorna, hur lite humor och distans jag har kunnat uppbåda över tillvarons normala jävlighet, och hur mycket stress och bråttom-bråttom jag har överfört på barnen. Det var inte lite det.

Dessutom är början på hösten egentligen min absoluta favoritårstid. Men jag har knappt hunnit njuta av den alls. Det är ju annars en sån sak som man alldeles utmärkt kan dela med en 6,5-åring och en 5-åring. Så idag när jag hämtade på dagis och skola tog jag med en hink och föreslog för barnen att vi skulle cykla en omväg och plocka lite nypon. Det var de pepp på, så vi fick en skön eftermiddag med utevistelse och tillsammanshäng, både medan vi plockade och medan vi rensade. Och i vinter ska vi göra den fenomenala nyponsoppan från Söta saker. Här berättar hon hur man torkar nyponen också.

Och framför allt lovar jag att försöka minnas den här känslan. Det är inte så illans bråttom med allting jämt. Det är ju faktiskt här och nu som är det viktiga. Nyponsoppa kan man köpa i affären om man inte vill göra egen, det är inte huvudsaken, utan det viktiga är utevistelsen, det gemensamma projektet och den otvungna kvantitetstiden. Kvalitetstid är inget att sträva efter när det gäller barn. :)