Skriet från Kärnfamiljen

Av en kollega fick jag en bok i julklapp, Skriet från Kärnfamiljen av Rebecka Edgren Aldén och Tinni Ernsjö Rappe. Vi hade pratat om jämställdhet och småbarnsfamiljer och sånt över morgonkaffet, och då kröp det fram att jag inte hade läst den.

Nu har jag dock läst den. Och mycket håller jag givetvis med om, till och med det mesta. T ex sånt som att ojämställdheten i heteroparet uppstår/blir akut när barnen föds. Eller att alla förlorar på att föräldrarna inte är jämställda: kvinnan främst ekonomiskt och fritidsmässigt, mannen mest socialt och känslomässigt, och barnen genom att de skolas in i begränsande könsroller – och detta alldeles oavsett ifall de får ha prinsessklänningar eller stålmannentröjor etc eller om man försöker behandla dem helt unisex-mässigt; det går liksom djupare än så eftersom barn gör som man gör och inte som man säger. Om mamma därför hela tiden sätter sina egna intressen efter alla andras, medan pappa inte gör det, lär sig barnen tyvärr att mamma är mindre viktig än pappa, och hennes intressen är mindre värda än hans.

Dessutom tyckte jag att vissa saker var sköna att läsa, som att mamma-skulden (vilken jag tycker att jag känner till förbannelse) är en produkt av samhälleliga strukturer och förväntningar som vi får genom att jämföra oss med ALLA forna tiders mödrars goda sidor sammanslagna – inte med någon reellt existerande mor, nutida eller dåtida. Som mor har man inte bara en inre drivkraft att vara den perfekta mamman (särskilt om man som jag är lagd en liten smula åt det perfektionistiska hållet) utan får ju faktiskt också ofta fasansfullt lite cred för det arbete man lägger ned på sina barn och sitt hem (i förkommande fall också på sin man; boken rymmer rätt mycket så statistik)! Det är ju inte precis barnens uppgift att ge mamma (eller pappa, för den delen) massa beröm för deras fantastiska föräldraskap… Men faktum är att i alla fall jag, och förmodligen de allra flesta som går runt och bär på dåligt föräldrasamvete, faktiskt gör så gott jag kan som förälder. Och det borde jag själv åtminstone ge mig lite cred för. Och omvärlden kunde också gott göra det nån gång då och då; tänk om det vore lika lätt som det är att klaga på andras föräldraskap!

Det jag däremot inte gillade i boken var att författarnas slutsats var att vi ”inte klarar livspusslet” inte bara för att vi inte delar lika på det (där är jag helt med på noterna!) utan också för att vi har för många bitar i det. Deras slutsats är att vi borde prioritera bort pelargoner, inredning, bra mat, idrottande, trädgård, släkt etc. Jag tycker att det är för enkelt att se det som att jobb och familj är de enda värden som är viktiga i livet. Då får våra jobb ett oförtjänt stort utrymme. Visst påpekar författarna att vi borde kunna jobba mindre och konsumera mindre, och där är de på rätt spår enligt min mening, men jag tror att de missar att både släkt, träning och pelargoner faktiskt kan ha ett värde för individen och familjen.  Om jag önskar att mina barn ska vilja umgås med mig när jag blir mormor eller farmor, måste jag själv ju visa att generationerna sitter ihop? Att det har ett värde att investera i det där släktbandet? Dock är jag (förstås) beredd att låta min man sköta merparten av kontakterna med sin släkt; jag sköter ju merparten av kontakterna med min!

I boken tar författarna upp den intressanta aspekten av problemet med jämställdhet i familjen att vi vill göra revolution mot tidigare generationers system: de skriver om hur 60- och 70-talens mödrar slogs för dagis åt alla och rätt att förena jobb och familj, som en revolt mot att deras mödrar tvingades avstå från att göra karriär. Sedan framhåller de att nutidens kvinnor istället gör revolt mot långa dagisdagar och mot stressen i att behöva sköta både familj och karriär, genom att uppvärdera ett hemmafruideal och drömma om ett konstruerat 50-tal med en bullbakande hemmamamma. Och detta är till viss del både trovärdigt och förståeligt. Problemet är bara att dagens barn faktiskt är längre tid på dagis än gårdagens, inte kortare, att småttingar på 1,5 år börjar på dagis trots att deras föräldrar är hemma med småsyskon (vilket inte var fallet på 80-talet) och att 50-talsidealet snarare verkar vara en (konsumtions-) kompensation för att vi ägnar oss mindre åt vår familj än vad våra dubbelarbetande mödrar gjorde. 50-talsimagen ska byggas upp med hjälp av prylar, som gärna både ska se gamla ut och vara hiskeligt dyra och nydesignade, nämligen. (Mor Grön skriver fantastiskt bra om detta!)

För mig måste jämställdheten absolut kompletteras med mindre konsumtion, annars är det bara kapitalismen som system som tjänar på att vi arbetar mer och mer och konsumerar mer och mer, och barnen kommer i kläm och jordens resurser tar slut. Downshifting, som det så fint heter, funkar dock finfint i kombination med jämställdhet. Och då är det OK både att behålla barnen hemma i ett par år, att hålla kontakten med släkten och att odla några pelargoner. Om man nu känner för det.