Äppelfrossa

En god vän till mig har flera gamla fina äppelträd, och hos henne fick jag plockad en hel kasse full. Själva har vi knappt några äpplen alls i år. Men tack vare min väns frikostighet har jag ändå fått mitt lystmäte av äpplen. Det blev äppelmos...

 

...äppelpaj....

....äppelkakor enligt pappas recept...

 

...och torkade äppelbitar till vinterns alla portabla mellanmål. 

 

Nu börjar jag nästan tänka i termer av "slutförvaring av äpplen" - för jadå, det finns allt ett gäng kvar ute i förrådet fortfarande!

Höst

Höstdekoren är på plats. Nu är det slut på pelargoner och sånt som för tankarna till sommar. Nu är det ljung och höstaster som gäller. Och några stackars lökar som jag planterade i våras men sedan inte har hört av - de måste ha tyckt att det blev vår alldeles för fort, och ha önskat vintervila först, för nu är de minsann på G!

 

Några pumpor blev det ju inte, tyvärr, så när jag träffade på några små prydnadspumpor i trädgårdsaffären kunde jag inte motstå dem.  

Solrosorna är skördade och solrosfrön ligger på tork överallt. Jag har inte lyckats med att loppa nån liten korg att ha dem i, men så småningom ska jag nog lyckas med det med (fast är inte grejen med loppis att man måste ha fantasi och öppet sinne? Just den grejen man letar efter hittar man ju ganska sällan!) Några små blåmesar som är spekulanter på solrosfröna har jag också redan sett.

Och den som har följt min ångest i våras över broccoliplantorna blir säkert glad att se att jag faktiskt har kunnat skörda några små broccolibuketter! Vidare är purjolöken på gång, någon mer tomat har hunnit gulna, rotsellerin och jordärtskockorna ser hoppfulla ut, och så finns det höstsallad och rädisor som kanske fortfarande kan bli något.

Inför våren har jag planterat vitlöksklyftor och palsternacksfrön i grönsakslandet. Jag petade ner dem (och försökte att göra det rätt glest: om jag ska plocka ut vår största miss i årets odling så var det helt klart att vi sådde allt möjligt för tätt) lite grann och sedan täckte jag med halvförmultnat gräsklipp. Det behövdes ändå fyllas på med lite ny jord, och nån gödning har jag inte haft på sedan i somras. Jag tänkte att de skulle hålla sig varma och gosiga på så sätt, och få ned lite näring successivt under hösten och vintern. Men kanske var det inte alls smart, kanske blir det övergödning av nåt så kväverikt så sent? Och kanske blir det inte alls varmt och gosigt för de små vitlökarna, utan bara blött?

Den som lever får se!

Pretentiöst

Jag gillar skaldjur, men det gör inte resten av familjen. Så när jag är solokvist går jag loss på krabba. Lite hemmagjord aioli och rostat bröd till, och saken är biff. Som det pretto jag är tänkte jag också koka buljong på skalet. Trots en del googlande och letande i gamla kokböcker hittade jag inget idiotsäkert recept, så jag höftar lite:

Krabbskalen, vitlök och scharlottenlök frästa i lite olivolja. På med vatten så att det täcker, rätt mycket salt och rosmarin (som var den örtkrydda jag råkade ha till hands - de andra växer ju i Giftiga Rabatten, men rosmarinen har bott i kruka ute hela sommaren och har nu hamnat i köksfönstret tillsammans med den envisa citronen som vägrar blomma och några stackars paprikor) och koka i kanske en halvtimme eller så. Jag pytsade i lite sherry också, för jag har en öppen flaska i kylen som jag köpte för att använda till diverse kantarellbaserade anrättningar (efter att ha korsförhört den stackars tjejen på systemet ett tag, jag hade ingen vidare koll på sherry, kände jag). Sedan sila av krabbdelar och kryddor och ev koka en stund till för att reducera (=göra buljongen starkare). Här behövs det kanske inte; jag tänker nog använda den till soppa ändå. Fast å andra sidan vill jag nog frysa den, och då tar den ju mindre plats ju mindre vatten det är i, så kanske ändå.

En annan juste sak man kan göra när man är ensam hemma (förutom att äta mat som ingen annan gillar, menar jag) är att lyssna på musik man gillar på hög volym. Den här, till exempel, är grym att laga mat till!

Snällt lördagsgodis?

Idag är det lördag. Då föreskriver gammal svensk tradition att man ska äta lördagsgodis. Tyvärr finns det ju få saker som är lika äckliga som lördagsgodiset i en genomsnittlig svensk mataffär, så i vår familj brukar vi oftast hoppa över det där. Men idag tänkte jag utnyttja tillfället att prova lite fräschare lördagsgodis - eller i alla fall godis som marknadsförs som lite fräschare...

Lakritsen från Ekorren får godkänt på innehållsförteckningen. Den innehåller:

rörsockermelass (eko)
vetemjöl (eko)
vetesirap (eko)
lakritspulver (eko), från Italien
glycerin
salt
"naturligt smakämne från ekologisk anisolja"
solrosolja (eko)
bivax (eko).
Dock får den inte godkänt på smaken. Står det lakrits på påsen så förväntar jag mig SALT-lakrits, och är det i själva verket sötlakrits som gäller så bör man skriva ut det (så att jag slipper köpa eländet). Så tummen ned för smaken även om ambitionen var god. Köp dem inte. Om du inte råkar gilla sötlakrits. För det måste ju uppenbarligen finnas någon som gör det?

De sura mössen från Aroma var inte ekomärkta, däremot rättvisemärkta. De var goda, men inte så värst fräscha innehållsmässigt. På påsen står det stolt att de är rättvisa och fria från konserveringsmedel, samt att färgämnena kommer från naturen. Innehållsförteckningen säger:
socker (fair trade)
glukossirap (vilket är samma sak som vetesirap ovan, bara att den kan komma från t ex majs istället)
vatten
gelatin (framställs oftast från fläsksvål även om det finns vetagarisk)
syra (citron- och äppel-)
aromämnen
färgämnen (E100, E120, E141)

En liten googling visar att E100 är kurkumin, en av tre källor till gurkmejans gula färg.
E120 är, enligt Wikipedia i och för sig, karminsyra, dvs det röda färgämne som utvinns ur krossade kochenillsköldlöss. Och det är ju för all del naturligt, men kanske inte så värst fräscht?
E141 är klorofyllinkopparkomplex, som utvinns ur gräs och gröna blad och ger en grön färg. De sura råttorna är gröna, men man kan använda samma ämne till blåsvart färg, om man fepplar lite med den kemiska sammansättningen.

Köp inte råttorna heller. Och om du gör det, peta åtminstone bort de röda; E120 har satts i samband med hyperaktivitet hos barn. Gör strövargodis istället. Det är också gott och onyttigt, men du har åtminstone kontroll över vad du stoppar i det.

It's one of those days...

...så nu tänker jag ta den impulsen på allvar och inte göra ett spån mer ikväll. Godnatt på er!

Tomat... gul?!

Här har jag gått och klagat och gnällt över att tomaterna håller på att förfrysa, och förbannat klimatzon 4. Inte en röd tomat på någon av plantorna, och jag har varit ledsen och besviken. Men sedan läste jag lite noggrannare på en fröpåse och insåg att den ena av mina två tomatsorter faktiskt inte ska bli röd, utan bara gul. Och det fanns det två som var! Så nu ikväll har vi andaktsfullt ätit årets enda egenodlade tomater till middagen. En halv körsbärstomat per person... Men de var åtminstone goda!

Mordiskt

Jag var på kalas häromsistens, och några av medgästerna visade sig vara kockar. Förutom att vara trevligt sällskap så lärde de mig en huskur mot bananflugor. Den är tämligen enkel och funkar som synes prima. Den här har fångat in 5 flugor på några timmar nu.

 

Recept: lika delar vatten och vinäger (äppelcider- eller vitvins), ett gäng sockerbitar (det går förstås lika bra med strösocker eller nåt annat socker, men vi har av något skäl två paket bitsocker i skafferiet och känner ingen som tar socker i kaffet eller teet, så då kan man ju åtminstone erbjuda bananflugorna sockerbitar) och så den magiska ingrediensen: en droppe diskmedel, som pajar ytspänningen så att de sjunker när de vill åt sockret. Men det får inte vara för mycket diskmedel, för det ska ju inte lukta diskmedel. Jag antar att vinägerns uppgift är att maskera diskmedlet.

En grym och effektiv bananflugefälla.

Fröskörd

Eftersom vi inte kan äta av kryddorna mer, satsar jag på att de alla ska gå i blom så att jag kan få frön att plantera till nästa år. En rödbeta som min omtänksamma 5-åring har planterat i en slipersomgärdad rabatt verkar gå samma öde till mötes. Innan vi drog upp de uttjänta sockerärterna skördade vi de sista maskätna baljorna och lade själva ärterna på tork. Men de kanske var för omogna för att kunna ge upphov till nya sockerärter nästa år, vi får väl se.

Korianderfrön och dillfrön har vi samlat. Jag har köpt några frön på tradera också. Och förstås samlat på mig en del fröpåsar.... Jag behöver nog organisera dem på något smart sätt, gärna med åtskillnad på blommor och grönsaker och saker som ska planteras på hösten och våren och inne och ute - mitt stackars huvud som redan är sprängfyllt av massor av detaljer om olika saker håller på att få brist på arbetsminne eller hur det nu heter när datorer har dåligt närminne. Så jag vill gärna komma på ett system där jag slipper hålla så mycket i huvudet.

 

Persiljefrön och solrosfrön har vi också plockat.

 

Men solrosfröna blir väl mest fågelmat, kan jag tänka mig. Förra vintern hade vi dem stående i en ful påse bakom gardinen i hallfönstret, så att man enkelt kunde ta med sig en näve och lägga på fågelbordet när man ändå skulle ut. Men det blev ju rätt skräpigt, eftersom man oftast spillde lite när man stack ned handen i påsen, och så syntes ju den fula påsen utifrån. Så i år har jag tänkt mig att försöka loppa ihop nån liten prydlig korg eller så som solrosfröna kan vara i, och gärna nån liten skopa att ta dem med så att vi inte spiller så mycket. 

Förkylt

Blä för att vara förkyld nu när hösten är som finast.

 Tur att man har ett nytapetserat sovrum att bädda ner sig i! Jag har, efter att ha skjutit upp det i månader, äntligen satt upp sänglamporna så att man kan läsa bekvämt i sängen också.

Äppelmos

Det är trevligt att utnyttja det naturen ger, tycker jag, så när en god vän som har massor av fina äppelträd erbjöd mig att komma och plocka fallfrukt nappade jag direkt. En halv bautakasse full av äpplen blev det. Några av dem var fina och får vara "frukt-äpplen", alltså såna där man äter till mellanmål. Några kommer det definitivt att bli äppelpaj av också, till helgen. Men de flesta är lite stötta eller fläckiga och kommer därför att bli till mos.

Det gör inget om äpplena är lite kantstötta, det skär man bara bort. Sedan delar man äpplena i lagoma bitar, med kärnhus och skal kvar ifall de är fräscha och inte maskätna, och lägger dem i blöt. Blanda lite askorbinsyra (1 krm/liter vatten, finns i kryddhyllan i mataffären) i vattnet så att de inte mörknar. När du har lagom mycket, typ 2 liter äppelbitar, kokar du dem med 1 dl vatten. Koka tills de är mosiga. Sedan mixade jag dem med stavmixer och passerade dem genom ett finmaskigt durkslag (av stål helst, plast är lite läbbigt när det handlar om varma saker, tycker jag). På så sätt blir skal och kärnhus kvar i durkslaget och moset som man trycker igenom blir slätt. Jag upprepade proceduren två gånger, och första gången tillsatte jag mer askorbinsyra (1 krm/liter färdigt mos) när jag hade pressat färdigt - men då hade moset redan hunnit mörkna en del. Så andra gången rörde jag i askorbinsyran innan jag passerade och då blev det ljusare mos. 

Medan jag höll på med detta steriliserade jag burkarna genom att diska dem noga och lägga dem på en plåt i ugnen och värma upp den till 120 grader. Sedan fick de vara där inne ett tag så att alla eventuella bakterier hann stryka med. 

 

När allt moset blivit passerat hällde jag i socker, ca 1,5 dl per liter mos, och kokade upp det. Det fick koka i fem minuter, och sedan i med det i burkarna till nån centimeter från kanten. Till slut skulle det konserveras, och då ställde jag alla burkarna på en wettexduk i en stor kastrull och fyllde på med vatten till 2/3 av burkarnas höjd. Det fick sedan sjuda i 20 minuter. Klart!

Så lite pilligt var det allt. Men jag tror att det var värt det!

Azalean: återkomsten!

 

Denna stackars krukväxt köpte min man i vintras nån gång. Och så blommade den snällt - i typ en vecka! Sedan vissnade alla blommorna och föll av, och massor av blad också, och den såg tämligen risig ut. Men eftersom den verkade vara levande, trots allt, så fick den stå kvar i ett hörn där den inte syntes så mycket och fick väl lite vatten då och då. När sommaren kom och jag ändå höll på att plantera i tid och otid fick den en större kruka och lite ny jord, samt dunderkuren som jag använder till alla växter: en dos gräsklipp och kaffesump i botten av krukan. Sedan stod den snällt på uteplatsen hela sommaren och gjorde inget särskilt väsen av sig. Några gånger har jag säkert vattnat på den, när jag ändå har gått förbi med slangen, men den mesta tiden har det ju regnat alldeles tillräckligt. 

För nån vecka sedan började jag tycka att det såg tomt ut i fönstren inne, så då fick den komma in, och så passade jag på att klippa bort de längsta kvistarna, i tanken att det kanske skulle komma några nya blad i den rätt nakna mitten då. Och så gav jag den lite ny kaffesump. Och taa-daa! Den har inte bara skaffat massor av nya blad utan även knoppar! Till och med de avklippta kvistarna, som jag ställde i ett vattenglas i tanken att de kanske ville sätta nya rötter, har valt att skaffa blommor istället! Där ser man. 

Kantarellsoppa och äppelkaka

Hösten verkar vara på ingång här? Det är kallt på kvällarna nu, jobbet har dragit igång på full hastighet och jag har blivit förkyld. För första gången sedan i vintras kändes det påkallat med levande ljus på bordet. Vad passar då bättre som vegetarisk middag än kantarellsoppa och äppelkaka?

Soppan byggde på köpt potatis, egenodlade schalottenlökar och egenplockade kantareller och trattkantareller. Jag stekte först svampen (som redan var förvälld, den ska ju helst förvällas samma dag som man plockar den; har man helt nyplockad svamp så får man alltså förvälla den innan man steker den) i rejält med smör i en kastrull. Sedan tog jag upp svampen ur kastrullen och fräste tärnad potatis och hackad schalottenlök i smöret. I med vatten och buljong och koka tills potatisen är mjuk. Mixa slätt, späd med mjölk eller grädde, smaka av med salt och peppar och så toppa med den stekta svampen.

Kakan är min pappas klassiska recept och jag använde de få äpplen som faktiskt fanns på trädet.

Gott blev det i alla fall!

Mindre lyckade odlingar

Jag måste ju i ärlighetens namn få till ett inlägg om mina misslyckade odlingar också! Det finns en del såna, eftersom jag är en total odlingsrookie. Främst gäller det pumpan, som växte så det knakade, och blommade lite grann, och som jag stolt visade upp här på bloggen i maj nångång. Men sedan dog den knall och fall i juni, och jag vet inte varför. För mycket vatten? För lite vatten? För lite näring? För liten kruka? Oklart men man får väl försöka igen nästa år.

Sedan var det ett gäng saker som kom i jorden för sent, och som jag tror att jag skulle kunna hantera bättre ifall jag hade ett växthus.... eller bättre väder! Gurkor förodlade jag mycket snyggt och prydligt i vardagsrumsfönstret, och sedan dog allihop när jag planerat ut dem. :( För kallt i jorden, kanske? I alla fall väntade vi då ett tag och direktsådde sedan de fem eller så frön som fanns kvar i påsen. Det enda resultatet är den här lilla stackaren, som har skuggats av välväxta sockerärter hela sommaren. Det ska nog till någon form av mirakel för att det ska bli nån gurka på den här.

Samma tema gäller för kronärtskockorna. De förodlades inne, fast lite väl sent, och stod sedan i varsitt gammalt mjölkpaket ett bra tag innan jag till slut kom mig för med att tjoffa ner dem i en bautakruka. Nån skörd lär det väl inte bli... men å andra sidan hörde jag bestämt nånstans att de är tvååriga så kanske kan det bli något på dem nästa år om man lyckas övervintra dem? Om någon vet hur man ska hantera dem får ni gärna upplysa mig!

Fänkålen planterade vi på tok för tätt, och den verkar inte bli något annat än stjälkar. De är i och för sig fullt ätbara kokade, men det vore ju coolt om någon av dem kom sig för med att bilda en knöl.

Det ena äppelträdet var ganska vildvuxet och jag beskar det efter bästa förmåga i höstas. Men jag måtte ha gjort något rejält fel, för det är extremt få äpplen på det i år. Och de äpplen som ändå fanns har jag plockat och gjort äppelkaka av - så det så! Kanske skulle jag kunna skylla äppelbristen på bi-brist, men det andra äppelträdet, som inte var vildvuxet och som jag följaktligen inte gav mig på i höstas ger betydligt fler äpplen. Fast ingen rekordskörd där heller, precis, så kanske är det inte bara mitt fel. Vi kan väl komma överens om att skylla på vädret, det funkar ju nästan jämt!

Slutligen en glad nyhet: Paprikorna som har stått i morgonsol och eftermiddagsskugga i för små krukor och varit lite halvförsummade hela sommaren tänkte jag absolut kategorisera som misslyckat plantprojekt, men när jag tittade närmare på dem upptäckte jag att två av dem visst ändå har givit sig på att producera paprikor! Lilleman och jag slängde snabbt ned dem i lite större krukor, med näringsrik halvkomposterad gräsklipp och lite kaffesump i botten, och lite ny jord på det, och flyttade ihop dem med tomaterna på trädgårdens varmaste plats i hop om att kunna ge dem lite senkommen uppmuntran.

Grönsaksstatusen

Jo, jag är ju en sån som odlar mina egna grönsaker också. Fast på en löjligt liten skala, jag måste verkligen försöka utvidga till nästa år! Nåja, så här går det i alla fall:

 

Vi har skördat de sista rödbetorna. De minsta av dem kommer från den lilla lådan, där de hade det tämligen trångt. Rödbetorna har räckt till ett par middagar, kanske 4-5 st, och här i skålen syns råmaterialet till morgondagens middag. De har varit goda, och trevliga att skörda, men visst skulle jag vilja ha så många att jag kunde fylla förrådet med nån säck att talla ur i vinter... Samma sak med potatisen, den tog också slut snöpligt fort även om den var god så länge den varade.

Jag misstänker att samma sak kommer att hända dessa förtjusande jordärtskockor. De växer och är rätt fina, och förhoppningsvis ger de också material till någon eller några middagar. Men jag vill ju egentligen bygga upp ett lager av dem...

Dessa purjolökar har jag dock hopp om lite högre återbäring på. Jag hade en ordentlig samling av dem i lådan, men de stod rätt trångt, så nu när vi hade plats i den stora odlingsbädden, efter att ha dragit upp de sista morötterna (ännu en sak som jag skulle ha viljat ha MER av!) och slutligen vinkat adjö åt sockerärterna, flyttade jag dit ungefär hälften. Just de här två har dessutom stått i en blomkruka hela sommaren, men de verkar ju ha klarat det finemang! Det kändes inte helt kul att flytta dem så här sent på säsongen, men å andra sidan hade de inte precis förutsättningar att utvecklas optimalt i lådan heller. Så jag håller tummarna.

Tomaterna visade det sig var av två olika sorter, en liten päronformad historia och en större rund sak. Jag har flera plantor av båda sorterna och nästan alla har frukter och/eller blommor. Så bara det blir lite sol till så kanske de ändå, mot alla odds, kommer att leverera? Jag har flyttat ihop allihop på trädgårdens allra varmaste och soligaste plats för att de inte ska missa en enda stråle. Men jag vågar knappt skriva om det av rädsla för att jinxa det. 

Broccoliplantorna, som det var så himla mycket oro för och hallabalo om i våras, har faktiskt tagit sig. Och inte är det stort precis, men spanar man i mitten på dem så ser man några begynnande broccolibuketter. Det blir inga mängder av det heller, men om det blir något alls får det definitivt räknas som en framgång.

Den stackars lådan innehåller två blomkålsplantor, som det nog inte blir några blomkål på, i alla fall har jag inte sett till några ännu, några rotselleri som antagligen behöver gallras för att ha någon slags chans, ett gäng kvarvarande purjolöjar och några sorgligen uppätna kålrabbi. Om det verkar som att de har oproportionerligt mycket plats (givet hur trångt de andra har det) så beror det på att jag har dragit upp rödbetorna som växte ytterst. Jag vet, det här kan verkligen inte kvala in som genomtänkt odling, men ATT det överhuvudtaget lever något i den där lådan måste räknas som en succé. Så det så.

Sedan har jag återsått lite saker som var för små för att fotografera ännu: En sen sorts huvudsallad där potatisen växte, en andra omgång spenat där schalottenlöken stod, och en andra omgång rädisor och plocksallat där bondbönorna var. Om det bara blir lite mer sol kommer vi nog att kunna plocka av detta mot slutet av månaden.

Att hitta Samvetssnurren

Det kan vara rätt tungt ibland att ha Samvetssnurr. Det innebär ju med nödvändighet att man går omkring och ser på allt man gör ur ett samvetsperspektiv. Och sedan dömer man förstås ut varenda handling som inte klarar granskningen. Detta sammantaget gör att jag ibland totalt förlorar lusten att ha samvetssnurr - men det sitter ju liksom fast! Och jag mår så mycket bättre när jag kan leva upp till mina egna förväntningar och ta det hela med en klackspark.

T ex brukar jag tänka att det är ok för mig att ta bilen till dagis en gång i veckan, om det är dåligt väder eller särskilt bråttom. Men den här veckan har jag gjort det två gånger, bara för att jag var lat. (Eller, bråttom är ju egentligen inte så svårt att åstadkomma, om man själv är en latmask och dessutom har två rara barn som tidigt har lärt sig konsten att sitta och meditera över en gröttallrik i en halv evighet - och sedan toppa det med att meditera en bra stund framför garderoben över om de ska välja rosa eller gula strumpor.... Vi måste nog ta tag i det där med att välja kläder och lägga fram kvällen före igen.)

Jag brukar också tänka att det är bättre för barnens hud och miljön att jag satsar på begagnade kläder åt dem i första hand, men förra helgen köpte jag opåkallat en massa nya kläder åt dem bara för att vi råkade befinna oss i stan och inte hade nåt särskilt för oss. Och för att det var kul att de var med och kunde välja själva (de är ju inte så stora så oftast väljer jag helt odemokratiskt kläder som jag tycker att de är fina i eller som verkar praktiska/varma/vattentäta/bekväma/billiga/ekologiska eller vad jag nu uppfattar som högsta prio just då). Slutligen tog vi bilen häromdagen för att hälsa på min syster, vilket egentligen är lika lätt att göra med tåg eftersom hon bor i Stockholms innerstad. Igen, ren lättja och brist på planering.

För att hitta tillbaka till min Samvetssnurr-identitet tog jag till ett beprövat knep: shoping. Jag cyklade iväg till loppisen och köpte lite begagnade prylar som jag tyckte att vi behövde. Och ja, det gjorde vi säkert. Och om jag loppar dessa saker så slipper jag att köpa dem nya, vilket minskar min miljöpåverkan. Dessutom har jag råd med bättre saker till mina barn ifall jag köper begagnat - två par vinterkängor à 700 kr är en rejäl utgift, medan 4 par vinterskor à 40 kr bara är en dryg tiondel så mycket, och då får barnen ändå två par var att byta med ifall de har blivit blöta om fötterna. (Verkar detta paradoxalt så kan jag varmt rekommendera Mor Grön, vars blogg har övertygat mig om fördelarna med loppis.) Men i alla fall, att loppandet nödvändigt skulle ske just igår var extremt identitetsrelaterat: jag behövde fila till min självbild som någon som handlar på loppis och odlar egna grönsaker (samt, gärna, cyklar i ur och skur).

Rapport om grönsaksläget följer när jag hinner fota lite, här kommer först några saker som jag köpte på loppisen:
























Ett fodrat galonställ, 100 kr, och ett par extra vinterkängor, 25 kr, till lillkillen

"Är det en pojke som ska ha dem? VARFÖR köper du då rosa kläder?" frågade en förskräckt lågstadieelev som hjälpte sina föräldrar att sälja regnkläderna (antagligen hennes egna urvuxna). Och det finns ju ett gäng svar på den frågan, men till slut bestämde jag mig för att svara att han gillar rosa (vilket han gör) och att det egentligen inte spelar nån roll vilken färg det är (vilket det ju inte gör). Men kanske fick den lilla flickan också en tankeställare, att man faktiskt inte behöver inordna sig i de snäva könsroller som föreskrivs; i alla fall köpte hon det svaret och föräldrarna höll med om dess rimlighet.
 

















Några fina böcker att ta med i present på barnkalas - eller kanske behålla själva 

Jag deltog i en spännande diskussion på en annan blogg om resursslösande presenter till barnkalas, och det hade jag väl i bakhuvudet på loppisen, för när jag såg dessa fina böcker för 10 kr/st, som såg helt oanvända ut, tänkte jag att jag skulle köpa på mig ett litet lager, för det är många 5-årskalas i barnens dagisgrupp nu. Och att köpa nya böcker till alla kalas blir lite onödigt dyrt (i bekantskapskretsen verkar 50-70 kr vara en vanlig presentbudget, men det får man inte så lätt kvalitetspresenter som böcker för), och att köpa nån plastig smågrej som glöms bort lika fort (samt förmodligen är högst kemikaliebemängt och tillverkas av nån underbetald stackare i Asien) bär mig emot. Men kanske kommer vi ändå inte att ge bort dessa böcker - barnen slog klorna i dem så fort jag kom hem med dem, så kanske de blir kvar hemma....



















Extra gympaskor och extra vinterkängor åt den större varianten

Sommaren har ju varit rätt usel och barnen blir blöta om fötterna, så ett par extra gympaskor känns bara rätt. Och så var det det där med vinterkängor - jag har vinterkängor i alla storlekar från 28 till 33 nu... och barnen har 28-29 resp 31-32 i skor så då finns det liksom att välja på. Och det är bra med lite överlapp i storlekarna ifall deras fötter skulle växa under vinterhalvåret (fast det verkar de inte göra, i allmänhet, däremot verkar de få värsta växtrycket så fort snön smälter, som blommor ungefär!) eller om de behöver extrasulor eller raggsockar om det blir riktigt svinkallt. Jag jobbar likadant med ytterkläderna: varje unge har en vardagsoverall som är lätt att ta på och av, till dagis, och sedan har de ett skidställ (hängslebyxor + jacka) för de dagar då det är svinkallt, eller om overallen blir blöt, eller om man bara vill ha jacka, t ex för att åka bil eller vara i stan. Skidstället brukar jag då försöka köpa en storlek större än overallen - fast tvärtom funkar också, det beror på vad jag hittar - så att det får plats en extra fleecetröja under om det behövs, och så att de inte står med vinterkläder med för korta ärmar och ben ifall de börjar panikväxa fram på vårvintern... :)

Så, nu är jag igång igen och känner mig genomtänkt. Nu ska jag gå ut och hänga nytvättade lakan på torkvindan (någon kissade i sängen inatt och det var inte jag!) istället för att torka dem i torktumlaren, eftersom det äntligen är lite sol ute. Så ska ni se att jag och mitt samvetssnurr kommer lite i balans med varandra igen.