Trappan in till trädgården
De här stockarna finns överallt i min trädgård. Om jag inte är helt felunderrättad - av den förre ägaren - så är de "järnvägsslipers" (eller kanske -sliprar eftersom det är en försvenskning av engelskans sleepers). De är avdankade järnvägsstockar, som rälsen har vilat på. I den kapaciteten byts de regelbundet ut, så att spåren inte ska riskera solkurvor och sånt, antar jag, och tidigare såldes de ofta vidare för att användas just till trädgårdsanläggning. Sedan 2002 är det dock inte tillåtet för privatpersoner att köpa dem längre - de är nämligen tämligen giftiga.
Den numera obrukbara kryddträdgården
Nånstans har jag förstås varit medveten om att järnvägsslipers inte är så fräscht. Men jag har inte riktigt orkat ta in den vetskapen. Förrän nu. Nu har jag börjat göra min hemläxa - och det första som händer är att ingen kommer att äta mer från vårt kryddland. Tyvärr. Det känns jättedeppigt, men nu har jag lärt mig att järvägssliprarna absolut inte får användas kring odlingar, och helst ska man inte ens ha hudkontakt med dem. Men i vår trädgård är de ju ÖVERALLT! De kantar gångar och rabatter, och hela trädgården, som är belägen en knapp meter ovanför gatunivån, VILAR på dessa slipers.
Om jag är rätt underrättad, dvs min preliminära googling visar rätt, så är dessa stockar impregnerade med
kreosot, vilket, när det utvinns ur stenkolstjära, är cancerogent. Eller så är de kanske rent av impregnerade med
arsenik... vilket förstås är ännu värre. Det beror lite på hur gamla de egentligen än. På 80-talet reglerades användningen av kreosot, men det finns en överhängande risk att mina stockar är äldre än så, ifall de har tjänat järnvägen i 10-20 år och sedan legat här i 20 år till. Om jag har förstått saken rätt så går den regleringen dessutom bara ut på att stockar impregnerade senare än 1977 eller så inte får användas i hus, möbler, lekplatser, odlingsbäddar eller andra platser där man riskerar hudkontakt med dem. Äldre stockar finns däremot överallt. Men sedan 2002 får de inte längre säljas till privatpersoner.
Jag hittade också en intressant broschyr från Banverket
här om sliprarna, och där stod det så här:
Ursäkta den usla kvaliteten. Men ni förstår vad den sista meningen betyder va? Vi vill inte hålla på med kreosotimpregnering i Nässjö (eller nån annanstans i Sverige) längre, så vi kommer att köpa sliprar från något annat land - antagligen ett u-land där kraven på skyddsutrustning etc är lägre än i Nässjö. För det blir ju billigare så, och det gillar Lagen om Offentlig Upphandling. Och då spelar det heller ingen roll att sliprarna, som väger bly, behöver transporteras över halva världen med tillhörande utsläpp heller. Cynisk, jag? Japp, visst.
Flera angelägna frågor som jag behöver ställa nu:
1) HUR farliga är egentligen mina sliprar? De har ju legat där i 20 år nu och förmodligen hade de en järnvägskarriär innan de hamnade där, så kan det vara så att de har fällt ut allt de ska fälla ut nu? Kanske är det rent av värre att ta bort dem än att lämna kvar dem, man kanske rör upp mer gojs på det sättet?
2) Hur smutsig är jorden i trädgården? Behöver jag ha ångest över att vi har ätit kryddorna? (Grönsakerna växer ju tack och lov i en separat odlingsbädd, ovanpå och avgränsad från gräsmattan och med annan jord som vi har kört dit!) Om det är så att jorden är jättegiftig, ska jag kanske rent av ha ångest för att växter och växtdelar, och gräsklipp, från överallt i rabatterna och trädgården generellt har hamnat i komposten och att vi sedan har använt kompostjorden? Så illa tror jag inte att det är, men det kommer antagligen att krävas nåt slags jordanalys för att få veta det. Den
preliminära googlingen visar dock att det troligen främst är riskfyllt för att kresoten skadar huden och mindre att växter tar upp den utfällda kreosoten (eftersom den inte är vattenlöslig, det är ju liksom poängen med impregnering). Vi kommer inte att äta mer från rabatterna, men kanske behöver jag inte ha ångest över det vi redan har ätit.
3) Om vi bestämmer oss för att få bort dem, hur farligt är det som arbete? Eftersom man bör undvika hudkontakt med dem föreställer jag mig att det inte är så jättenyttigt att gräva upp dem och såga isär dem. Eller att trava dem nånstans i trädgården medan man lånar ihop släp och bil med dragkrok för att kunna köra iväg dem. Och vi har så många! Kanske bör man istället anlita någon som sanerar? Men då krävs antagligen särskilda rutiner och hälsohänsyn, som när man arbetar med eternit, vilket kan bli rejält dyrt. (Om man själv vill riva t ex ett skjul med eternittak - vilket är giftigt då det innehåller asbest - går det bra, eftersom man troligen bara har ETT sånt skjul; jobbar man däremot med att sanera asbest varje dag behöver man rejäl skyddsutrustning, och jag kan tänka mig att liknande förutsättningar gäller dessa slipers.)
4) Och om man tar bort dem, vad gör man av dem? Här har jag åtminstone börjat få ihop något slags svar: Min kommun har en sortergård som är specialiserad på farligt avfall som tar emot dem och specialförbränner dem, fick jag veta när jag ringde och frågade. Om de också tar emot jord med utfälld kreosot i, ifall vi nu har sådan och man behöver gräva bort den med, vet jag inte.
Både jag och maken är rejält ledsna och upprörda över våra järnvägsrester. Vi var så glada åt vår spirande lilla självhushållning, och det är så deppigt att tänka sig att trädgården eventuellt är ordentligt förorenad. Min preliminära plan är att arbeta bort sliprarna sakta och successivt och byta ut dem mot stenläggning, och tills vidare investera i flera pallkragar för våra odlingar, samt eventuellt ett växthus. Rabatterna får fyllas av oätbara saker, och så ska jag börja med att försöka ta reda på ifall man kan skicka ett jordprov på analys för att få veta hur illa det egentligen är.
Fortsättning följer antagligen.
