Det här med konsumtion är ju något som jag funderar över återkommande. Vårt ekonomiska system är byggt på att vi shoppar, shoppar, shoppar, och så jobbar, jobbar, jobbar för att ha råd med det. En vanlig dag nämner ekonomiekot hushållens köpkraft som det som stimulerar eller bromsar samhällsekonomin, och är det inte vårt eget shoppande det gäller så är det amerikanernas, kinesernas eller grekernas. På samma tema skriver Ola Wong, som ofta är läsvärd, om konsumtionshetsen i Kina, en relativt ny marknadsekonomi, och om hur varorna vi köper är gjorda för att inte hålla.
På individnivå kan man ju försöka dra det här systemet vid näsan, förstås, genom att konsumera det man verkligen behöver på ett genomtänkt vis och avstå från resten samt genom att självhushålla efter bästa förmåga. Men att kunna självhushålla, ens lite grann, är inte givet för alla. Det kräver plats, och intresse, och inte minst tid. Även att konsumera genomtänkt, smalare men vassare liksom, kan vara svårt för den som lever inom mycket tighta ekonomiska ramar. Även om det blir billigare i längden att köpa färre saker av bättre kvalitet kräver det kanske en kontantinvestering som man inte har råd med. För att ta mitt favoritexempel, vinterskor, så kan jag välja att köpa ett par billiga som förhoppningsvis håller mina fötter varma den här vintern men sedan går sönder, eller ett par dubbelt så dyra som förhoppningsvis håller i flera år. Men det valet är inte ett val för alla, eftersom alla inte har råd att betala de dyra skorna ens om de blir billigare i längden.
Men, den viktiga frågan att ställa sig här är ändå vilka av mina handlingar som jag skulle vilja "ha upphöjda till allmän lag" (Kants kategoriska imperativ), dvs: skulle systemet hålla om alla gjorde samma val som jag? Alla samhällssystem tål en del free-ridande, alltså att några utnyttjar systemet utan att bidra till det, men om det blir för många free-riders brakar systemet ihop. I vårt fall behöver vi nog acceptera att det finns flera nivåer, och att debatten rör sig på flera nivåer: på den omedelbara nivån skulle Ica inte sälja några tomater om nästan alla odlade sina egna tomater. Då skulle dels de storskaliga tomatproducenterna gå i konkurs (eller diversifiera), och dels skulle den som inte odlar några egna tomater, eller som misslyckades med alla sina tomater ett år, inte kunna få tag på tomater. Möjligen skulle samhället/marknaden då anpassa sin tomatdistribution (eftersom några av hemodlarna antagligen får ihop mer tomater än de själva behöver), för mänskligheten är rätt flexibel för sådana här förändringar. Men tänk om det inte bara gäller tomater utan ... allt? Då skulle vi kanske hamna i ett system där stormarknader inte längre behövs i samma utsträckning, utan där vi kan gå tillbaka till marknader och specialiserade småbutiker (och så ser det ju fortfarande ut på många håll, även i Europa). Vore det så farligt? Nej, kanske inte, men samhället skulle behöva anpassas därefter. I andra europeiska länder där man jobbar med med småskalighet är det ju ofta någon - en hemmafru - som är hemma på dagen och som hinner gå på marknaden och köpa dagsfärska grönsaker.
Om vi höjer analysen till den globala marknaden i stort så är det vi i-landsmedborgare som är free-riders. Det är förstås inte så enkelt, eftersom fattigare länder t ex inte skulle kunna exportera sina råvaror om inte vi efterfrågade dem. Men samtidigt kvarstår faktum att planeten skulle palla ett bra tag till ifall alla levde som man gör i .... Senegal. Men inte om alla levde som vi gör i Sverige. (Och det är detta vi ser i Kina - en medelklass som börjar leva som vi. Det kan man inte missunna dem, men det är ett jättehot mot planetens överlevnad, för det finns inte plats för så många free-riders.) Hans Rosling förklarar detta på ett tjusigt och underhållande sätt ("Child survival is the new green". "Do it well and get used to it").
Min slutsats - som förstås bara är preliminär, detta är komplicerade saker - är att vi i den rika världen MÅSTE backa. Att backa till viss självhushållning och lite mindre Ica Maxi-kultur är första steget och behöver inte ens medföra någon standardsänkning för vår del; tvärtom skulle vi kunna få det vi njuter så mycket av i medelhavsländerna. Minskad konsumtion ger mindre kostnad, som ger mer fritid att lägga på att välja (begränsad) konsumtion som vi kan stå för. MEN, här är det stora problemet: i dagens svenska system ger inte mer pengar mer fritid. Mer pengar ger bara mer pengar, på hög, för dem som redan har det helt OK. Och alla politiska partier (utom miljöpartiet, bless them!) driver olika varianter på arbetslinjen. Missförstå mig rätt här, jag är absolut för att alla ska arbeta; arbetslöshet är förfärligt om den är oönskad. Men vi som har arbete tenderar att arbeta för mycket, och skulle må bättre av att arbeta lite mindre (vilket dessutom skulle leda till nya arbetstillfällen för dem som saknar arbete)! Tjäna lite mindre pengar som bränner på kontot och måste omsättas i ny TV för att vi inte orkar göra något vettigt när vi har jobbar hela dagen, eller omsättas i nya TV-spel till barnen eftersom vi inte hinner med dem för att vi har jobbat hela dagen och någon faktiskt måste fixa tvätten/middagen/allt det andra som inte heller hinns med.
Vi kan absolut börja vår lilla bloggrevolution här, men det måste också till politisk anpassning.
Word!! ❤
SvaraRadera