Grupptryck

Ibland kan man ju känna sig lite ensam med sin klimatångest. Jag bjuder gärna på den i lite anekdotartad form i fikarummet på jobbet eller bland vänner och bekanta, men det blir en lite nedtonad version. Jag talar gärna om att jag lyckades välja bort flyg på min Warszawaresa i höstas, och att jag gjorde det (delvis) av klimatskäl, och jag tvekar inte att uppmärksamma folk som mikrar sin lunch i plastbytta på att det är direkt farligt, även fast jag förstår att det kan uppfattas som störigt. Fast toleransen för sånt är rätt hög på mitt jobb, och om nån har fått tag i en juste glas- eller plåtlåda vill alla andra genast veta var man kan köpa den.
Vidare har jag inga problem med att diskutera Föräldravrålet eller föra vidare Naturskyddsföreningens meddelanden på facebook. Men jag har ingen historia av att prata om dessa saker IRL. Det är helt enkelt en sak att vara mycket intresserad av något på hemmaplan och skriva en (anonym) blogg om det, och en annan sak att stå upp för det i professionella och sociala sammanhang.

 

Dock känner jag av en förändring här, både i min egen attityd och i omvärldens. I vänkretsen och familjen diskuteras eko/reko-frågor öppet och ofta, mycket mer än tidigare, säkert delvis för att dessa frågor kommer upp oftare och oftare i media och behandlas mindre styvmoderligt. På ett barnkalas häromsistens tog en mamma upp Föräldravrålet och det visade sig att några av de närvarande föräldrarna inte kände till det. Så efter att ha kontemplerat det ett tag tog jag mod till mig och skrev ihop ett litet mail om Föräldravrålet och skickade ut på dagis maillista. Det har inte kommit jättemånga reaktioner på det, men de som har kommit har varit positiva.

I helgen ordnade dagis en besöksdag. Det brukar var en sån per termin, med fika och lite pysselverkstad. Idén är mest att förankra föräldrarnas delaktighet och att barnen ska få visa upp sitt dagis. Dessutom är det många av dagisbarnen som tar med storasyskon som har slutat, och personalens barn har oftast också gått där, så det blir lite av en återträff och brukar vara mycket trevligt. Men den här gången var besöksdagen uttryckligen inriktad på miljöfrågor, så jag fann mig, liksom jag har gjort hemma, sitta och virka på en trasmatta av gamla lakan (att ersätta den fleece-artade mattan barnen har sina morgonsamlingar på) medan jag diskuterade ftalater, teflon och perflourerande ämnen i PoP-overaller med ett gäng andra föräldrar!

Det visade sig att en av mammorna (som är rätt kunnig pga sitt yrke) har hjälpt personalen att inventera leksaker och material på dagis enligt Naturskyddsföreningens rekommendation. Hon hade tryckt upp en lista på vad man kan tänka på (den byggde på Underbara Claras), och svarade på frågor - men det allra mest positiva var att så många föräldrar var intresserade och hade frågor! Jag gick hem från besöksdagen och började rensa bland mina egna barns leksaker. Och jag har sällan känt mig så optimistisk i den här frågan!

Jag menar, förutsättningen för att komma någonvart är ju att vi sätter ord på vad vi tänker. Att det är socialt accepterat att vara en miljömupp. Att vi vågar stå för att vi vill prioritera miljö- och klimatfrågor. Att vi föräldrar stöttar (eller om det behövs, pressar) dagispersonalen för att ge barnen bästa möjliga miljö på dagis, och likaså gör vårt bästa hemma. För en gångs skull känner jag att det är möjligt.