Mera mattor

Jag har ju tidigare skrivit om Projekt Sanera Bort Läbbiga Dammkällor, och då berättat om husets mattor. Då skröt jag visst också om att jag minsann skulle virka en liten trasmatta att ha i badrummet, och det har ju inte precis gått fort, eftersom jag inte är känd för att avsluta mina projekt med samma entusiasm som jag påbörjar dem, MEN nu är den i alla fall klar! (Bilden är dock tagen innan jag hade hunnit fästa de sista lösa remsorna - det blev många sådana! - för att jag ville fota i dagsljus.)

Poängerna med att virka sin egen matta, förutom att det är terapeutiskt, är många: den är i återvunnet material, det mesta av det bomull; den går att tvätta varmare än en syntetmatta vilket är mer hygieniskt för en badrumsmatta; den läcker inga plastpartiklar som luddiga mattor i fleece-typ gör; och dessutom kostade den gratis, i både material och miljöpåverkan (dock inte i tid). Och så blir jag lite stolt över den.... Det är något särskilt med att göra själv!

Här fick jag idén och det finns en länk till hur själva virkandet går till också, om någon händelsevis blev sugen. :) 

Ordentligt på fötterna

Jag har i flera inlägg här klagat över hur dålig jag - men också vi, generellt - är på att underhålla det vi har istället för att konsumera nytt. Jag har också lovat mig själv att styra upp det, och klappat mig själv på axeln när jag har lyckats. Tanken att underhålla det man har kräver förstås att man tänker igenom sin konsumtion, eftersom man då ibland behöver se till att de nya saker man faktiskt köper är av hygglig kvalitet. Så har jag tänkt med de nya skorna, både de höst-/vårskor jag köpte i somras, och med de vinterkängor jag precis har lagt massor av pengar på. Då slog jag också till på ullsulor som håller fötterna extravarma, och dessutom gör att man sliter mindre på skornas innersula. Min tanke är då att om jag betalar dyrt för fina läderskor kommer jag att använda dem i många år, hålla efter dem ordentligt och laga dem om de går sönder.

Piffiga och dyra höstskor

Annat kan man laga och hålla efter ÄVEN om det inte var en fin och dyr investering till att börja med. I slutet av förra vintern lämnade jag in min vinterjacka på lagning för ett par hundra och fick en ny dragkedja på den. Lagningen kostade då nästan hälften av vad jackan hade kostat, och jag hade använt den i två säsonger. Med mitt gamla tänk hade jag kanske låtit den förfalla och köpt mig en ny den här vintern - men så tänker jag inte längre, och nu räknar jag med att den håller minst två säsonger till. Och då blir det ju en rejäl ekonomisk besparing förutom miljövinsten.

Dessutom har jag precis låtit reparera min iphone. Glaset var spräckt, och omsorgsfullt tejpat, sedan typ ett år tillbaka, och jag hade inte lyckats bestämma mig för om jag skulle reparera det eller skaffa en ny när abonnemanget löpte ut. Men, nu har abonnemanget löpt ut, och telefonen fungerar fortfarande helt tillfredsställande, så att byta ut den vore synd. Särskilt som de nyare iphonemodellerna har andra laddare, högtalare och andra tillbehör, så att det blir en kaskad av ny konsumtion om jag uppgraderar. Eftersom jag, så länge jag var bunden av abonnemanget, betalade 200 kr/mån för själva telefonen, har min månadskostnad nu när abonnemanget har löpt ut gått ned med lika mycket. Att byta ut glaset kostade 700 kr, vilket innebär att jämfört med att binda ett nytt abonnemang för 200 kr/mån har jag amorterat det nya glaset på 3,5 mån, och all tid som telefonen fungerar efter det är gratis.Och miljöbesparande.

Grupptryck

Ibland kan man ju känna sig lite ensam med sin klimatångest. Jag bjuder gärna på den i lite anekdotartad form i fikarummet på jobbet eller bland vänner och bekanta, men det blir en lite nedtonad version. Jag talar gärna om att jag lyckades välja bort flyg på min Warszawaresa i höstas, och att jag gjorde det (delvis) av klimatskäl, och jag tvekar inte att uppmärksamma folk som mikrar sin lunch i plastbytta på att det är direkt farligt, även fast jag förstår att det kan uppfattas som störigt. Fast toleransen för sånt är rätt hög på mitt jobb, och om nån har fått tag i en juste glas- eller plåtlåda vill alla andra genast veta var man kan köpa den.
Vidare har jag inga problem med att diskutera Föräldravrålet eller föra vidare Naturskyddsföreningens meddelanden på facebook. Men jag har ingen historia av att prata om dessa saker IRL. Det är helt enkelt en sak att vara mycket intresserad av något på hemmaplan och skriva en (anonym) blogg om det, och en annan sak att stå upp för det i professionella och sociala sammanhang.

 

Dock känner jag av en förändring här, både i min egen attityd och i omvärldens. I vänkretsen och familjen diskuteras eko/reko-frågor öppet och ofta, mycket mer än tidigare, säkert delvis för att dessa frågor kommer upp oftare och oftare i media och behandlas mindre styvmoderligt. På ett barnkalas häromsistens tog en mamma upp Föräldravrålet och det visade sig att några av de närvarande föräldrarna inte kände till det. Så efter att ha kontemplerat det ett tag tog jag mod till mig och skrev ihop ett litet mail om Föräldravrålet och skickade ut på dagis maillista. Det har inte kommit jättemånga reaktioner på det, men de som har kommit har varit positiva.

I helgen ordnade dagis en besöksdag. Det brukar var en sån per termin, med fika och lite pysselverkstad. Idén är mest att förankra föräldrarnas delaktighet och att barnen ska få visa upp sitt dagis. Dessutom är det många av dagisbarnen som tar med storasyskon som har slutat, och personalens barn har oftast också gått där, så det blir lite av en återträff och brukar vara mycket trevligt. Men den här gången var besöksdagen uttryckligen inriktad på miljöfrågor, så jag fann mig, liksom jag har gjort hemma, sitta och virka på en trasmatta av gamla lakan (att ersätta den fleece-artade mattan barnen har sina morgonsamlingar på) medan jag diskuterade ftalater, teflon och perflourerande ämnen i PoP-overaller med ett gäng andra föräldrar!

Det visade sig att en av mammorna (som är rätt kunnig pga sitt yrke) har hjälpt personalen att inventera leksaker och material på dagis enligt Naturskyddsföreningens rekommendation. Hon hade tryckt upp en lista på vad man kan tänka på (den byggde på Underbara Claras), och svarade på frågor - men det allra mest positiva var att så många föräldrar var intresserade och hade frågor! Jag gick hem från besöksdagen och började rensa bland mina egna barns leksaker. Och jag har sällan känt mig så optimistisk i den här frågan!

Jag menar, förutsättningen för att komma någonvart är ju att vi sätter ord på vad vi tänker. Att det är socialt accepterat att vara en miljömupp. Att vi vågar stå för att vi vill prioritera miljö- och klimatfrågor. Att vi föräldrar stöttar (eller om det behövs, pressar) dagispersonalen för att ge barnen bästa möjliga miljö på dagis, och likaså gör vårt bästa hemma. För en gångs skull känner jag att det är möjligt.

Klimatkompensera!

Som jag tidigare har varit inne på reser jag en del, särskilt i jobbet. Delvis balanseras det av att vi sköter våra vardagstransporter med cykel och tåg och bilen står mest hemma, men helt kommer man förstås inte ifrån att flygresor är dåligt för miljön. Som jag har skrivit om här gjorde jag en resa till Polen tidigare i höstas medelst tåg, båt och tåg, och hem igen med tåg, båt och pendeltåg. Det blev lite dyrare än att flyga (men inte så farligt om man räknar med tåget ut till Arlanda, det svindyra kaffet man köper i baren vid gaten etc), och tog klart mer tid - men det var också väldigt mycket lugnare och mer avkopplande än att flyga, och jag fick massor av jobb uträttat. Slutsatsen är att jag kan rekommendera att försöka undvika flyg på kortare sträckor.

Men sedan händer det ju ibland att man behöver resa längre sträckor. Vi tar inga långa familjesemestrar på andra sidan jorden, men jag vet ju att en del andra gör det. Själv var jag på en jobbresa till nordamerika i våras, och den har gnagt på mitt samvete. Den var mycket viktig för mitt jobb, och jag hade inte kunnat göra den på något annat sätt än med flyg, men den förstör ju nästan effekten av mitt i övrigt rätt klimatsmarta liv. Att man tinar sin frysta fisk i kylen över natten snarare än i rumstemperatur, så att fisken kyler ner i kylskåpet snarare än slösar på värmen i köket, är ju liksom rätt marginellt om man sedan tänker flyga i nio timmar.....

Så, efter moget övervägande bestämde jag mig för att klimatkompensera för flygresan. Här räknade jag ut (på en höft) hur mycket växthusgaser min resa bidrog med, och sedan rundade jag av uppåt och köpte själva utsläppsrätterna hos Naturskyddsföreningen. Nu är det inte meningen att man ska göra så, eftersom meningen med att köpa utsläppsrätter hos Naturskyddsföreningen är att jag ska göra det UTAN att resa, så att man på det viset BESPARAR klimatet de (motsvarande) knappt 4 ton CO2 jag köpte. Nu hade jag ju redan vräkt ut (det mesta av) dem i luften medan jag flög, och betalade därmed bara vad jag faktiskt var skyldig. Så ordet "klimatkompensera" är egentligen illa valt här.

Ändå verkar det rimligare att betala för det utsläpp jag har gjort i efterhand (och därmed tvinga någon annan, i utsläppshandelssystemet främst den europeiska industrin) att betala dyrare för sina utsläpp och därmed ge incitament för dem att dra ned på klimatbelastningen, än att inte göra det. Men, systemet för att handla med utsläppsrätter är problematiskt: för det första omfattar det bara Europa, och för det andra omfattar det inte just flygtrafik (annars skulle ju min flygresa kunna dubbelkompenseras, och då skulle jag ju bespara klimatet något). Men förslaget om att lägga en klimatavgift på alla flygplan med destination i Europa åkte ju på patrull för ett tag sedan, och att bara lägga avgiften på europeiska flygbolag, oavsett destination, anses snedvrida konkurrensen. Dessutom är utsläppsrätter enligt vad jag hörde på nyheterna häromsistens billiga just nu (priset varierar ju med efterfrågan), vilket ju tyder på att det borde finnas färre utsläppsrätter på marknaden. Genom att köpa några hoppas jag i alla fall bidra till att driva upp priset på dem (dvs minska utbudet). Och det fina med att köpa utsläppsrätten hos Naturskyddsföreningen, trots allt, är att överskottet på priset jag betalar går till föreningen. Och då har ju pengarna i vilket fall kommit till någon nytta för klimatet.

Three shades of shopping

Jag är tämligen usel på att shoppa. Därför har jag nästan helt lagt av med konventionell shopping. Dels är det ändå länge sedan jag tyckte att det var roligt, dels är jag blott alltför medveten om det ohållbara och omoraliska i vårt slit- och slängsamhälle, och dels har jag mycket sällan tid. Min shopping kan därför, lite grovt, numera delas in i tre kategorier:

1) Medveten shopping: då lägger jag tid och betydligt mer pengar än jag tidigare skulle ha varit beredd att lägga, på att hitta någon vara som jag verkligen behöver eller verkligen vill ha. Till denna kategori hör t ex de justa och snordyra skor jag köpte i våras. Om de är bättre miljövänligt än några andra skor vet jag inte (fast läder är väl alltid bättre än konstläder miljömässigt, dock är jag mindre säker om det är etiskt bättre), men däremot är jag säker på att jag kommer att hålla efter dem, sköta om dem, gå med dem till en skomakare och få dem lagade ifall de går sönder - och därmed inte behöva köpa några nya sommarhalvårsskor på många år.

2) Desperat shopping: när jag VERKLIGEN behöver nånting OMEDELBART, oftast för att det typ plötsligt blev nytt väder och barnens fötter helt otippat har vuxit två storlekar. Den här typen av shopping behöver inte alltid vara samvetsmässigt askass, även om risken för det förstås är avsevärd; det skriver jag om här. Men rätt ofta är det här den typ av shopping då man trycker undan alla samvetsfrågor och sliter till sig första bästa par gummistövlar på Ica Maxi, för att ens son MÅSTE ha ett par utan hål i sulan med sig till dagis imorgon. Den här typen av shopping försöker jag minimera, men det är också viktigt att acceptera att ingen är perfekt och att det är skönt att det ändå finns gummistövlar på Ica Maxi för desperata situationer.

3) Second hand shopping: min favorittyp av shopping! Dels för att jag generellt är snål och gillar när saker är billiga, och dels för att samvetssnurren i mitt huvud låter mig konsumera ifred på det sättet. Att köpa något begagnat är ALLTID klimatsmartare och miljövänligare än att köpa det nytt, och därför ger jag mig själv i princip fria tyglar när det kommer till begagnat. Barnens kläder, som ju ändå ska växas ur snabbt, är mina bästa begagnat-affärer (ju fler gånger kläderna är tvättade, desto mer läskiga färger och dylikt är dessutom borttvättade), men även till mig själv gillar jag att handla begagnat.
 
Det fina med detta är att både kategori 1 och 3 med framgång kan skötas på nätet. Om man har lite tid att lägga på sin nätshopping, t ex därför att man råkar vara förkyld och tar varje tillfälle att få stanna kvar i sin sköna säng, kan man minimera shoppingen ur kategori 2, därför att man hinner förutse behov innan de blir desperata. Så idag har jag nätshoppat begagnade vinteroveraller och dito kängor åt barnen, och begagnade träningskläder åt mig själv (kategori 3). Dessutom har jag beställt nya, fina och dyra plåtflaskor åt barnen (de vi hade gick tyvärr sönder när de lades i frysen i somras och glömdes bort.... ehum) och dessutom tjusiga plåtlådor att ha matsäck i (kategori 1). Barnen har aktiviteter (med oss eller skola/dagis) som kräver matsäck flera dagar i veckan, så det är ju bättre att de har ordentliga doningar, tänker jag. Och om jag har råd (vilket jag borde ha, givet att jag precis har handlat två overaller och ett par vinterkängor för under 150 kr istället för 3x400 kr) ska jag börja investera i sängkläder i naturmaterial. Dyrt som synden, men förhoppningsvis hållbart, och förmodligen den enskilt största insatsen jag kan göra just nu för att hålla de giftigaste av dammråttorna borta från vårt hem.

Tjusig matlåda i plåt från Ekokul.se

Hösthets

September är årets hetsigaste månad. När jag tittar tillbaka i bloggen minns jag att det var precis lika illa förra året - mina inlägg är frekventa och rätt speedade i tonen i september och glesar sedan ut och blir tämligen utmattade i oktober. Det är inte bra, eftersom det illustrerar att jag beter mig precis likadant i resten av mitt liv. Jag hetsar igång hösten och behöver sedan hela oktober och november för att återhämta mig inför nästa rush i december. Jag skulle vilja ha ett lite jämnare tempo, och framför allt tid att återhämta mig även under de mera hektiska perioderna, så att jag inte blir så där speedad. För när jag är speedad är jag en rätt usel förälder, och när energin tar slut blir jag både deppig och en ännu sämre förälder!

Men första steget är i alla fall att bli medveten om det hela. Och efter en rejäl sammandrabbning med min sexåring igår, började jag fundera över om det inte (igen) är min stressnivå som driver fram hennes tjurskallighet och ilskeutbrott. Och givetvis är det det. Så med viss sorg i själen började jag rannsaka hur kort tålamod och kort stubin jag har haft de senaste veckorna, hur lite humor och distans jag har kunnat uppbåda över tillvarons normala jävlighet, och hur mycket stress och bråttom-bråttom jag har överfört på barnen. Det var inte lite det.

Dessutom är början på hösten egentligen min absoluta favoritårstid. Men jag har knappt hunnit njuta av den alls. Det är ju annars en sån sak som man alldeles utmärkt kan dela med en 6,5-åring och en 5-åring. Så idag när jag hämtade på dagis och skola tog jag med en hink och föreslog för barnen att vi skulle cykla en omväg och plocka lite nypon. Det var de pepp på, så vi fick en skön eftermiddag med utevistelse och tillsammanshäng, både medan vi plockade och medan vi rensade. Och i vinter ska vi göra den fenomenala nyponsoppan från Söta saker. Här berättar hon hur man torkar nyponen också.

Och framför allt lovar jag att försöka minnas den här känslan. Det är inte så illans bråttom med allting jämt. Det är ju faktiskt här och nu som är det viktiga. Nyponsoppa kan man köpa i affären om man inte vill göra egen, det är inte huvudsaken, utan det viktiga är utevistelsen, det gemensamma projektet och den otvungna kvantitetstiden. Kvalitetstid är inget att sträva efter när det gäller barn. :)

Vinterförvaring

Jag började höstpyssla i trädgården, men givetvis brakade ovädret löst så att jag inte hann med allt jag hade tänkt mig. Fast när gör man egentligen det...?

Något jag i allafall hann med var att skörda äpplen. Vi har ju haft löjligt mycket äpplen i år, och för första gången behöver de vinterförvaras. Tidigare har vi liksom bara lyckligt plockat de äpplen vi ville äta från träden när vi ville äta dem, tills de har tagit slut. Men nu har det dessutom varit seriös frost i närmare en vecka.

 

Bebisstolen visade sig vara ett bra plockbord

Vi har två träd och de är faktiskt rätt genomtänkta (av den som planterade dem, inte av mig): det ena trädet är sommaräpplen som blir mogna tidigt och är söta. De passar bra till mos, pajer, kakor, att mata hästar med och att äta som de är, men bara nån månad. Sedan blir de dåliga. Det trädet har vi aldrig fått nån större skörd från tidigare, eftersom det stor en stor eländig gran och bloinckerade det. Men i år räckte det till allt det ovanstående. Sedan har vi ett litet träd också, med sura och goda äpplen som inte mognade ordentligt förrän äpplena på det andra trädet var slut. Det är dem jag försöker mig på att vinterlagra. Vi har ingen jordkällare, men ett ouppvärmt förråd där vi lagrar saker lite på försök.

I hallen mognar tomaterna så sakterliga. De kunde ju inte gärna stanna ute när frosten slog till, och de största får inte plats i fönstrena. Det kanske får bli ett växthus till nästa år i alla fall...?

In natura

Jag fick massor av härliga plommon att koka marmelad på av en vänlig kollega. Planerar nu att kvittera med ett gäng äpplen och gurkor samt en squash.

Septemberskörd

Juryn är fortfarande ute på huruvida palsternackorna egentligen var färdiga; några är pyttesmå, några mittemellan och en jättestor. Men det finns massor kvar, så de hinner kanske ta sig. I vilket fall blev de goda i mixad soppa med lite lök, vitlök, några sojabönor från frysen, en skvätt sherry, lite buljong och en skvätt grädde.

Gurkan fortsätter leverera, liksom squashen. På två gurkplantor och en squashplanta plockar vi ca en gurka varannan dag och en squash var tredje. Min man som älskar ratatouille lagar sån på löpande band, och extra god blev den när vi fick en skål tomater av grannen - våra egna tomater är så få att vi vill äta dem som de är!

Äpplena på det ena äppelträdet börjar ta slut nu, och de äpplen som finns kvar är lite åtgångna. Jag plockade de sista och ämnar koka mos av dem (om de inte hamnar i nån äppelpaj eller blir uppätna först). Det andra äppelträdet, som är senare, är i högform nu, och det känns juste att de liksom avlöser varandra.

Morotslandet är nu helt tömt och det såg lite sorgligt ut med bara några tagetesar kvar. Jag vattnade igenom jorden ordentligt och sådde spenat. Vi får väl se om det funkar eller om jag är för sent ute. Brittsommaren som råder just nu kan man ju i alla fall inte klaga på!

Projekt: jordgubbsland

I den största odlingsbädden har det liksom blivit lite trångt - det är squash, gurkor och pumpor som klänger över hela klabbet. För att inte tala om rädisor, sallad och spenat som har gått i blom men som jag har sparat för att ta frön ifrån, och de bedagade sockerärter som syns till höger på bilden. Dem vill jag inte ta bort, eftersom de binder kväve som alla ärtväxter. Så jag tänkte låta dem vissna ned och sedan mylla ner dem i jorden i höst.

Underskiktet bestod i alla fall av jordgubbsplantor och de har skickat revor åt alla håll och spritt sig duktigt i skydd av alla pumpablad. Men det var inte riktigt praktiskt att ha jordgubbarna så, för förutom allt trassel med alla möjliga växter som skjuter rankor åt alla håll så kom man faktiskt inte åt att plocka jordgubbarna riktigt.

Samtidigt har jag tömt potatislandet på potatis (det finns fortfarande kvar ett par stycken som barnen har petat ner på andra ställen, dock) och det växte bara tagetes kvar. Och de är ju snygga, men jag behövde platsen till jordgubbarna. Så jag satte en tagetes-härva i kruka vid ingången till trädgården, och några andra i blomsterrabatten som ändå såg lite trist ut nu när solrosorna har blommat över.

I andra änden av landet är det kvar några palsternackor, rödbetor och misslyckade kolrabbi. Men i den hitre änden har jag satt ungefär hälften av jordgubbsplantorna, städat upp dem och klippt bort alla revor. När jag har fått upp kålen och rotsakerna ska jag göra likadant med resten av jordgubbarna i andra änden. Planen är att det ska vara dubbla rader av jordgubbsplantor längs med ytterkanten av odlingsbädden, och så ska jag sätta vitlök i mitten. Då kommer man åt att plocka jordgubbarna och det går lätt att näta in dem så att fåglarna inte äter upp dem. Och vitlöken kan komma i jorden om några veckor och får växa ostört ända till nästa sommar.

Tagetesarna är för övrigt helt grymma nu! Och de är överallt. Här i lök- och morotslandet, där det nästan inte är några morötter kvar, för dem har vi njutit rejält av hela sommaren. Humlorna är också glada för tagetesen.