Att hitta Samvetssnurren

Det kan vara rätt tungt ibland att ha Samvetssnurr. Det innebär ju med nödvändighet att man går omkring och ser på allt man gör ur ett samvetsperspektiv. Och sedan dömer man förstås ut varenda handling som inte klarar granskningen. Detta sammantaget gör att jag ibland totalt förlorar lusten att ha samvetssnurr - men det sitter ju liksom fast! Och jag mår så mycket bättre när jag kan leva upp till mina egna förväntningar och ta det hela med en klackspark.

T ex brukar jag tänka att det är ok för mig att ta bilen till dagis en gång i veckan, om det är dåligt väder eller särskilt bråttom. Men den här veckan har jag gjort det två gånger, bara för att jag var lat. (Eller, bråttom är ju egentligen inte så svårt att åstadkomma, om man själv är en latmask och dessutom har två rara barn som tidigt har lärt sig konsten att sitta och meditera över en gröttallrik i en halv evighet - och sedan toppa det med att meditera en bra stund framför garderoben över om de ska välja rosa eller gula strumpor.... Vi måste nog ta tag i det där med att välja kläder och lägga fram kvällen före igen.)

Jag brukar också tänka att det är bättre för barnens hud och miljön att jag satsar på begagnade kläder åt dem i första hand, men förra helgen köpte jag opåkallat en massa nya kläder åt dem bara för att vi råkade befinna oss i stan och inte hade nåt särskilt för oss. Och för att det var kul att de var med och kunde välja själva (de är ju inte så stora så oftast väljer jag helt odemokratiskt kläder som jag tycker att de är fina i eller som verkar praktiska/varma/vattentäta/bekväma/billiga/ekologiska eller vad jag nu uppfattar som högsta prio just då). Slutligen tog vi bilen häromdagen för att hälsa på min syster, vilket egentligen är lika lätt att göra med tåg eftersom hon bor i Stockholms innerstad. Igen, ren lättja och brist på planering.

För att hitta tillbaka till min Samvetssnurr-identitet tog jag till ett beprövat knep: shoping. Jag cyklade iväg till loppisen och köpte lite begagnade prylar som jag tyckte att vi behövde. Och ja, det gjorde vi säkert. Och om jag loppar dessa saker så slipper jag att köpa dem nya, vilket minskar min miljöpåverkan. Dessutom har jag råd med bättre saker till mina barn ifall jag köper begagnat - två par vinterkängor à 700 kr är en rejäl utgift, medan 4 par vinterskor à 40 kr bara är en dryg tiondel så mycket, och då får barnen ändå två par var att byta med ifall de har blivit blöta om fötterna. (Verkar detta paradoxalt så kan jag varmt rekommendera Mor Grön, vars blogg har övertygat mig om fördelarna med loppis.) Men i alla fall, att loppandet nödvändigt skulle ske just igår var extremt identitetsrelaterat: jag behövde fila till min självbild som någon som handlar på loppis och odlar egna grönsaker (samt, gärna, cyklar i ur och skur).

Rapport om grönsaksläget följer när jag hinner fota lite, här kommer först några saker som jag köpte på loppisen:
























Ett fodrat galonställ, 100 kr, och ett par extra vinterkängor, 25 kr, till lillkillen

"Är det en pojke som ska ha dem? VARFÖR köper du då rosa kläder?" frågade en förskräckt lågstadieelev som hjälpte sina föräldrar att sälja regnkläderna (antagligen hennes egna urvuxna). Och det finns ju ett gäng svar på den frågan, men till slut bestämde jag mig för att svara att han gillar rosa (vilket han gör) och att det egentligen inte spelar nån roll vilken färg det är (vilket det ju inte gör). Men kanske fick den lilla flickan också en tankeställare, att man faktiskt inte behöver inordna sig i de snäva könsroller som föreskrivs; i alla fall köpte hon det svaret och föräldrarna höll med om dess rimlighet.
 

















Några fina böcker att ta med i present på barnkalas - eller kanske behålla själva 

Jag deltog i en spännande diskussion på en annan blogg om resursslösande presenter till barnkalas, och det hade jag väl i bakhuvudet på loppisen, för när jag såg dessa fina böcker för 10 kr/st, som såg helt oanvända ut, tänkte jag att jag skulle köpa på mig ett litet lager, för det är många 5-årskalas i barnens dagisgrupp nu. Och att köpa nya böcker till alla kalas blir lite onödigt dyrt (i bekantskapskretsen verkar 50-70 kr vara en vanlig presentbudget, men det får man inte så lätt kvalitetspresenter som böcker för), och att köpa nån plastig smågrej som glöms bort lika fort (samt förmodligen är högst kemikaliebemängt och tillverkas av nån underbetald stackare i Asien) bär mig emot. Men kanske kommer vi ändå inte att ge bort dessa böcker - barnen slog klorna i dem så fort jag kom hem med dem, så kanske de blir kvar hemma....



















Extra gympaskor och extra vinterkängor åt den större varianten

Sommaren har ju varit rätt usel och barnen blir blöta om fötterna, så ett par extra gympaskor känns bara rätt. Och så var det det där med vinterkängor - jag har vinterkängor i alla storlekar från 28 till 33 nu... och barnen har 28-29 resp 31-32 i skor så då finns det liksom att välja på. Och det är bra med lite överlapp i storlekarna ifall deras fötter skulle växa under vinterhalvåret (fast det verkar de inte göra, i allmänhet, däremot verkar de få värsta växtrycket så fort snön smälter, som blommor ungefär!) eller om de behöver extrasulor eller raggsockar om det blir riktigt svinkallt. Jag jobbar likadant med ytterkläderna: varje unge har en vardagsoverall som är lätt att ta på och av, till dagis, och sedan har de ett skidställ (hängslebyxor + jacka) för de dagar då det är svinkallt, eller om overallen blir blöt, eller om man bara vill ha jacka, t ex för att åka bil eller vara i stan. Skidstället brukar jag då försöka köpa en storlek större än overallen - fast tvärtom funkar också, det beror på vad jag hittar - så att det får plats en extra fleecetröja under om det behövs, och så att de inte står med vinterkläder med för korta ärmar och ben ifall de börjar panikväxa fram på vårvintern... :)

Så, nu är jag igång igen och känner mig genomtänkt. Nu ska jag gå ut och hänga nytvättade lakan på torkvindan (någon kissade i sängen inatt och det var inte jag!) istället för att torka dem i torktumlaren, eftersom det äntligen är lite sol ute. Så ska ni se att jag och mitt samvetssnurr kommer lite i balans med varandra igen.